Fiskefunderingar

Fiskplantering och tvångsmiddag

2011-10-20T17:08:00.002+02:00

Varför heter det att man ska plantera fisk?
Det är ju inte direkt som när man planterar blommor eller
små buskar och dylikt!
Låter nästan som om man skulle kunna stoppa ner dom med
huvudet först i potatislandet å vänta på resultat efter okänt antal månvarv!
Nu kom en idé rusande in i mitt huvud!
Nästa gång, det vill säga till våren, när vi ska ”plantera”
fisk då ska jag baske mej stoppa en par stycken i jackfickorna och nogsamt
stoppa ner dom tillsammans med potatisarna för att efter okänt antal månvarv
kunna skörd FISH AND CHIPS!
Herregud!
Här finns det brainpower minsann!

Nåväl det var ju inte det här det skulle handla om utan
fisk”plantering”.
En skön lördags, eller var det fredagsmorgon samlades
föreningen Fiskens vänner vid
stranden i Avaudden för att bevista den årliga fiskeförflyttningen.
När makorna och Conny anlände till älvkanten var redan Lars,
Johnny och Fiskechefen i full gång med att i rasande fart med motorbåten köra
ystra fiskar från kassodlingen i älven till fisktanken på racer-truckens flak.
Dimman låg förföriskt över älven och stundtals såg det ut
som om dessa fagra Porsimän mer eller mindre kunde gå på vatten!
När dom senare kom in mot stranden såg vi genast vad fel vi
hade haft, både vad gällde vattenpromenad och fagerhet!
Men all fisk kom i alla fall helskinnade in i tanken och
färden upp mot Porsifjällen började.
Man nästan kunde ana hur lyckliga dom små liven var när dom
tänkte på friheten som väntade!

Framme vid parkeringen till Dövattnet var det dags för ännu
en omlastning, denna gång till ett fyrhjulingsfordon.
Allas vår (be)händige Conny skulle få äran att köra bestarna
den sista etappen, kunde det bli bättre?
Med dubbla fiskfyllda tankar på vagnen drog han iväg med en
rasande fart efter stigen.
Nåväl inte så fort att våra vänner i baljan skulle bli
åksjuk, men ändå så pass fort att flickorna och Lars fick ta det raska steget
före det andra.
Början går jättebra men sen kommer vi till första backen,
där man enligt obekräftade uppgifter måste ha diff på fyrhjulingen.
Hur ser en diff ut?!
Hur som helst måste vår chaufför ha haft diff, för vagnen
formligen flöt fram uppför backen.
På tal om flyt, nu kommer vi till bron över Pulisbäcken,
bron som jag knappt vågar gå, masa eller krypa över.
Å den ska våra fiskar passera!
Går riktigt bra, Lars och Annmari får styra upp körningen
lite, genom att jämna vägen för hjulingen. Dom avverkar halva skogsbeståndet
runt bäcken och kastar in stockarna under fyrhjulingshjulen och som ingenting
kommer allas vår Conny över.
På grund av bloggarens förträffligt klena och ömtåliga rygg
står hon bara bredvid och tittar på.
Men som hon tittar! Fantastiskt!
Efter detta stordåd kommer vi så fram till Dövattnet.
Vilken ljuvlig syn!
Å nu ska fiskarna ner i vattnet.
Lars bär försiktigt de små liven ner till sjökanten och lägger
varsamt ner dom i det kalla vattnet.
Somliga fiskar skuttar och hoppar och ser överlyckliga ut
medan andra klamrar sej fast vid Lars byxben, så pass att han försiktigt får ta
lös och klappa dom uppmuntrande i rumpan för att få dom att ta sitt första
Dövattensimtag.
Jag blev nästan tårögd!
Så fint var det!
Eller om jag hade fått en grankvist i ögat, minns inte
riktigt!

Nu kommer belöningen för allt slit: vi ska till Ingalill och
Johnnys stuga och laga mat.
Jag kan lova att den smakade fantastiskt bra, rent ljuvligt!
När krävan var fylld började flickorna gå hem och maken
körde den pampiga fisktransporten.
Nästan framme vid Suomi-linjen kom ett trevligt samtal på min
telefonapparat.
Det var lilla flickungen som tvingade oss tillbaka till
kojan för att hon och Smulan skulle komma upp och laga middag till oss på
kvällskvisten!
Fort var det gjort när vi snodde på regnstövlarna och
började traska tillbaka samma väg som vi nyss kommit.
En trevlig avslutning på en ljuvlig dag i Porsifjällen!

Till nästa gång:
Håll fiskarna glada!

Gunilla

Stigmålning och ofisketid

2011-10-19T17:03:00.004+02:00

När nu den katastrofala tiden för ofiske inträtt har två
vilsna flickor fått börja ägna sej åt andra sysslor!
Putsa fönster, städa garderober, mangla lakan och dylikt har
vi definitivt INTE gjort.
Däremot har vi fått fortsätta vår andra favoritsyssla –
stigmålning!
Det är skitkul!
Det är så skitkul att vi nu fått målningsrestriktioner!

-Du kan inte måla på den där tallen, fattar du väl!

-Jo, det kan jag visst! Kolla!

- Herregud! säger Fiskechefen.

-Jag kan måla på den här också, eller hur Annmari?

-Jo, det kan du!

-Men folk hittar ju inte om ni ska måla på varenda tall
i skogen å vad ska ålderman säga när en 4 liters-hink tog slut efter en
kilometer? Säger Fiskechefen, nu högröd i ansiktet. Måste vara av den snabba
språngmaschen vi nyss gjort från Långträsk!

-Jag är säker på att han säger bra jobbat flickor! Eller?

Efter såna diskussioner blir vi alltid av med penseln!
Då använder vi snitselband istället!

När vi inte snitslar eller målar, då plockar vi stubbar och
släpar till eldstäderna. Stubbar som alltid måste proveldas först för att
kontrollera att dom fungerar.
För det mesta gör dom det och då kan vi både laga oss någon
delikat måltid eller koka ett utsökt kaffe.
Då uppstår alltid ett litet problem!
Dom tar ju slut på en gång!
Så nu har vi fått eldningsförbud också!
Hur många förbud kan han ge oss?
Fiskförbud!
Målningsförbud!
Eldningsförbud!

Ett tag tidigare i höstas hade vi svampmani!
Det formligen kryllade av Nils-Johan i storskogen, för att
inte tala om alla Karl-Johan som växte där också.
Vi plockade och plockade!
Annmari bar och bar och mitt vad det var så säger HON: nu är
det färdigplockat, armarna går ju av!

-Men där är en jättefin, kolla!

-Titta inte dit, ta av dej glasögonen eller nåt för jag
bär inte en enda Sven-Johan till!

-Men…

-Inga men, bara så du vet, å förresten tycker du ju inte om Hans-Johan!

-Gör jag väl visst, blir bara lite förvirrad av honom!

Mitt i allt elände ser vi ett ljus i mörkret!
Snart kommer snön!
Snart kan vi glida fram på våra välpreparerade skidor på
våra välpreparerade skoterspår och bara njuta!
Å en sak är säker: han kan inte ge oss skidåkarförbud!
Han har inte en sån licens!

Till nästa gång:
Håll stigarna trampade!

Tvära kast och vita linor

2011-08-10T15:48:00.003+02:00

Efter att i flera år trampat runt omkring dessa ljuvliga sjöar i dom vida Porsiskogarna med ett kastspö med avbruten topp var det så dags att göra ett så kallat inköp.
Å när jag här för leden blev vuxen (i siffror, inte i bokstäver) fick jag ett presentkort i en för jakt och fiske avsedd affär.
I grannstaden Boden!
Jahapp, hur tar man sej dit?
Naturligtvis i bil, det fattar ju till och med jag, men nu menar jag - hur gör man för att ta sej tid att styra kosan söderut?
Tiden verkar ju bara räcka till att fara upp i Porsifjällen!
-Middag uppe i Sigurds, kommer du?
-Pannkaka i Pajkajaur, kommer du?
-Hamburgarna är klar om en halvtimme, kommer du?
Såna frågor har haglat över stackars mej hela den här sommaren!
Då fattar ni väl att jag inte hinner fara åt något annat håll!
Sen måste jag ju jobba också!
Jag måste ju hålla landet på fötter när alla andra ska fjolla och ha semester!

Nåväl, en vacker fredag i augusti bestämmer vi att middagen ska intas på ett för hamburgare avsett ställe i södra Sverige.
Det vill säga på Max i Boden.
Men innan den mättande aktiviteten ska butiken för jakt och fiske besökas.
En trevlig butik som var lätt att hitta, även för oss från Vuollerimbygden.
En trevlig personal, som genast insåg att här kommer en som behöver HJÄLP!
-Vad tänkte du dej för sorts spö?
-En som man får fisk på.
-!
-Men ska det vara ett litet lätt spö, eller?
-Gärna ett rött, jag tycker om röda spön.
-!
-Ska du ha en rulle med kullager, eller?
-Jag skulle hellre vilja ha en med lina, om det går bra.
-!!!
Efter att ha orsakat personalen ett okänt antal gråa hår, lämnar vi så affären med ett trevligt kastspö, med tillhörande rulle och lina.
Ett blått spö!
Det blev inte riktigt helt efter mina planer!

Färden mot byn gick väldigt sakta, eftersom jag längtade så efter att få göra premiärkastet med mitt blåa spö i någon av dom fiskstinna sjöarna i paradiset uppe på berget.

Nästa gång ska ni få veta hur det gick på premiärturen med mitt blåa spö.

Till dess:

Håll kullagren rullande!

Gunilla

Oj, oj, oj!

2011-08-04T11:44:00.004+02:00

Nu har fiskechefen tagit i på skarpen!
Om det inte kommer ett blogginlägg snart kommer han inte att bjuda på vare sej surströmming eller kräftor!
Jag som älskar både det ena och det andra!

Hur som helst, fisket har precis som sommarvädret, varit helt underbart!
Ur sjöar som av vissa (det vill säga jag) har kallats nästintill omöjliga, har det dragits upp allsköns läckerheter.
Bland mycket annat har det landats gigantiska regnbågar och vrålfeta öringar!
Jag kan på den punkten svära mej fri från all bedrift.
Däremot har avkommorna börjat visa var skåpet ska stå, eller rättare sagt var fisken ska dras.
Självförtroendet dalar sakta men säkert i kapp med varje fisk UNGARNA drar upp.

Men jag ska visa dom till vintern!
När dom tycker att det är för kallt och inte vågar ut!
När dom sitter hemma i mörkret och eldar i sina kaminer!
När dom krupit under filten och tittar på bilder från fisket i somras!
Då ska mamma visa hur man gör!
Hur hon rusar fram genom skogen på sina välvallade skidor med pimpelspö och isborr på ryggen!
Hur hon i rasande fart perforerar isarna och kastar ner pirken med den vällagrade masken på kroken!
När hon i ett galet tempo drar upp röding på röding på röding!!!
Då ska dom få se!

Nu känner jag att jag blev lite för ivrig.
Kan jag ha tagit i lite för mycket?
Har jag ställt för höga krav på mej själv?
Har jag rent av tagit mej vatten över huvudet?
Hur sjutton ska jag ta mej ur det här?

Å andra sidan vet dom inte om att jag har börjat blogga igen, så om ingen säger nåt, om vi så att säga LÄGGER LOCKET PÅ, kommer dom aldrig att få veta det här!

Kul att träffas igen och till nästa gång:

Håll maskarna kalla!

Gunilla

Tillfälligt avbrott

2011-01-19T16:47:00.004+01:00

Jag ber så mycket om ursäkt till alla trogna och eventuellt otrogna läsare av den här fiskefunderingsbloggen för att ni fått vänta och åter vänta på välbehövlig information från Porsisjöarna.
Å andra sidan kan jag berätta att jag har haft väldigt legala skäl till att låta tangenterna vila - jag har varit drabbad av mycket sjukdom och elände!
Det har varit en tung sommar, höst och vinter ska jag säga och vem av er skulle vilja bli däckad av tandsten, nageltrång, sendrag, kluvna hårtoppar, fotsvett och framförallt SKRIVKRAMP!
Det är inte alla förunnat att orka komma tillbaka efter något sådant, men för er skull har jag orkat hålla lågan åtminstone lite glödande och nu även lyckats blåsa liv i den.
Undrens tid är inte förbi!

Vad som däremot är förbi är komihåget, många upplevelser under denna bedrövliga period är helt enkelt utspillda i snön eller borttappade i något pimpelhål, eller bortflugna med vinden.
Tyvärr.
Men något litet ska jag väl ändå kunna rota fram och ni vet ju ändå inte om jag ljuger eller inte (vilket jag aldrig skulle kunna göra för er!) Så nu kör vi.
Nej, fel uttryckt!
Nu skidrar vi iväg på nya äventyr!

Första skidturen bar iväg en härlig decemberdag någon gång på förmiddagen.
Det vill säga min första skidtur, för Annmari hade redan hunnit göra en rusning uppför berget, över Norrimyran, genom rågången, upp på Kalsokvägen och fram till kojan innan jag ens orkat tänka på vars skidorna hade bott hela ovintern.
Å orka är nyckelordet i denna första tur.
Med skidor under ena armen, stavar i den andra och tio kilo i ryggsäcken (eller åtminstone så mycket som en limpmacka, en otroligt jättestor blodapelsin och några dajmgodisar väger), börjar vi turen.
När vi klarat av backen upp till Lund utan att jag behövt stanna och vila en enda gång säger Annmari, klok av erfarenhet:
-Ta på dej skidorna du, för det är ganska mjukt i spåret.
-Men du då? Ska inte du skidra?
-Jo, men om du inte har upptäckt det så har jag bara stavarna med mej, för skidorna står parkerade uppe på berget!
-Ja, har du sett på tusan, tyckte jag inte att det var nått som fattades. Du har ju bara stavarna med dej! Smart, för det hade varit jobbigt att först hämta skidorna uppe på berget innan vi skulle iväg å skidra och sen bära dom uppför igen!
Du är listig du!
- Å herregud!
-Du, nu tar jag på mej skidorna för det är ganska mjukt i spåret!
-!
Det var faktiskt väldigt mjukt i skoterspåret så skidorna kom väl till pass.
Det gick riktigt bra ända upp till lill-linjen (säkert minst 200 meter), där var jag tvungen att börja klä av mej, först jackan.
Skönt, nu går det lättare.
Vi fortsatte och Annmari pratade och jag försökte svara, men ut kom bara en massa pustande, flåsande och rosslande ljud.
Till slut fick jag fram:
-KAN VI VILA EN STUND!
-Jo, klart vi kan.
-TACK!
Nu åkte ännu fler klädtrasor av och när svetten börjat frysa fast på kroppen började vi röra på oss igen.
Upp.
Upp.
Upp.
Efter flera livsuppehållande vilopauser var vi äntligen uppe.
Fram med nåt att äta å dricka!
Fort!
Varmt te från Annmaris termos och några godisar å orken var tillbaka.
Yes!
We did it again!
Nu gick resten av vägen som en dans, jag orkade till och med se mej omkring och njuta av den vackraste av vackra skogar.
Men vad är detta?!
Sviterna efter den snabba ruschen uppför berget fanns tydligen kvar.
För här mitt på Norrimyran kommer vi till en plogad väg!
Jepp, en plogad väg, lika bred som E4an, eller åtminstone lika bred som 97an!
Hur är det möjligt?
Vägverket måste ha fått nå tjorv i sin GPS, för när sjutton har man börjat ploga myrarna i Norra Norrlands inland?
-Ser du vad jag ser?
-Beror väl på vad du tittar på!
-Men vägen! Ser du vägen?!!
-Klart jag ser vägen, hurså?
-Men det ska väl inte vara en plogad väg här? Mitt på myren! Det ska det väl inte? Visst ska det väl inte det? Det är väl inte normalt? Visst är det inte det? Visst är......
-Lugn, bara lugn. Ta två djupa andetag och lugna ner dej. Dom ska börja avverka bakom Kartiberget å då behöver dom en väg att ta ut virket på. Förstår du?
-Jo, nog förstår jag, men visst är det lite konstigt i alla fall. Med en väg just här? Visst är det det?
-Vi tar och dricker lite mer te, så kanske du kommer till nån sorts sans så vi kan fortsätta.
Ok, så vi gjorde det och sen fortsatte vi den första och förhoppningvis den för säsongen jobbigaste skidturen förbi Kalsok, förbi Byhåla för att tillslut komma fram till den sköna, varma kojan där lilla gubben gjort upp eld och kokat kaffe.
Ibland är livet bara helt enkelt ljuvligt, eller hur?

Till nästa gång, då ni får veta hur vi fixade oss middag:

Håll vägverket borta från våra myrar!

Gunilla

Mystiskt fiske

2010-05-27T20:14:00.003+02:00

Torsdagseftermiddagen och kvällen ägnades åt att äta, att sola, att vila, att äta igen, att fika, att fiska, att vila, att äta, att sola....
Det var fruktansvärt tufft, knappt så att Greven och Fiskechefen över huvud taget klarade av den pärsen.
Å våfflorna!
Dom fick vi till sist, tack å lov!
Lika goda som alltid med grädde å sylt.
Ja se detta välsignade våffeljärn!
När vi sent omsider kom oss tillbaka till kojan avslutades även denna kväll med kortspel som jag inte har den blekaste aning om vem som vann.

Fredagsmorgonen var vit, inte vit som i snövit utan vit som i dimvit.
Varmt och vindstilla men jättedimmigt. Trodde först att jag hade skitiga glasögon men efter att ha putsat och gnidigt och polerat och sikten inte blev bättre var det bara att resignera och inse fakta.
Idag hamnar vi i dimman, vare sej vi vill det eller inte.
Men skit i det, på med skidorna och idag bestämmer vi direkt att vi far till Sigurds utan att gena förbi nån annan sjö, Tjuresape till exempel, vad vi nu skulle dit å göra, vi hade garanterat kört fast på myran å inte kommit loss och måste ringa efter bärgningshjälp som inte hade hittat dit å så hade vi blivit kvar där tills snön smält å hur skulle vi då få hem Grizzlyn?
Nä, raka spåret till Sigurds!
Samma fina före fast nu var det någon som snott lite av snön, för bitvis börjar grusvägen krypa fram mellan skoterspåren, men det var inga problem, vi fick köra lite Kilvokörning.
Ner för backen till sjön blev det återigen lite spännande för det var inte så lätt att bromsa å hips vips kunde en barfläck hoppa fram å dra omkull oss.
Men det gick bra förutom sista biten fram till bakvalen för där hade nån städat bort varenda liten snöfläck, men skam den som ger sig, skidorna ska sitta på ända fram till eldstan!

Elden flammade så fint mellan dimslöjorna och kaffet var klart, ljuvligt gott å ännu godare när man fått smälta ner lite kaffeost i kosan.
Idag skulle vi ut på den lilla myrholmen för att provpimpla, varpå vi var tvungen att göra oss en liten stig genom djupsnön, en stig som var minst två kilometer lång eller kanske inte riktigt så lång men åtminstone hundra meter, det beror på vem man frågar.
Hade vi släpat med oss Fiskechefen hade det garanterat varit minst två kilometer å en meter djupsnö.
Framme vid den fina eldstaden gjorde vi fruktlösa försök att hitta spången som leder ut till bron, men hur vi än glodde och spanade och försökte minnas hur det ser ut här sommartid kunde vi inte se skymten av en spångbräda.
Hm...
- Tror du isen håller?
- Ja, om vi går här kan det väl inte vara nån fara, vi är ju fortfarande på land!
- Jaha, du tänker så!
- Jo, du blir möjligen lite blöt om fötterna om den brister, men å andra sidan har du ju stövlar på dej.
- Ja, det har du ju rätt i. Men du kan väl gå först?
- !
- Du bär ju borren, menar jag, du kan ju borra med jämna mellanrum å se hur tjock isen är?
- Det är Grevens borr, vad tror du han säger om jag har borrat den ovass på torra land?
- Det vill jag inte veta.
- Nä, just det, nu går jag

Å det hon gjorde å jag kunde ju inte annat än följa med, för fiska det ville jag ju och eftersom hon bestämt påstod att vi var på land var det ju ingen idé att stanna kvar här.
Vi kom till bron med livet i behåll och nu kunde jag andas ut, för här vet jag hur det ser ut, även om det är länge sen vi knatat över bron senast.
Här vågar vi inte ut på isen överhuvudtaget, utan borrar så långt ut som armarna räcker, vilket inte blir långt eftersom det är väldigt svårt att få någon kraft i borrandet när man ska balansera på en mjuk strandkant å både koncentrera sej på att snurra borren och hålla balansen.
Efter en ganska lång stunds resultatlöst pimplande blev vi lite hungriga, så vi släpade oss tillbaka till elden och matsäcken.
Precis nu i skrivande stund blev jag hungrig igen, så jag återkommer med resultatet av fisket en annan gång.

Till nästa gång:

Håll borren från land!

Gunilla

Kromodiskt pimpelfiske och ljuvliga våfflor

2010-05-27T14:35:00.005+02:00

Torsdagsmorgonen bjöd på en härlig sol och ett gäng hysteriskt kvittrande fåglar.
När frukosten intagits och den berömda maten packats gav sej Annmari och jag iväg på en av den här säsongens sista skidturer.

Vemodigt.
Väldigt vemodigt.

Målet var Pelloettan där vi skulle se om vi kunde tömma båten från is och vatten.
Vilket före!
Man glider hur lätt som helst och ändå är spåren mjuka och behagliga.
Vi passerar Pajkajaur där midsommarens storfiske ska gå av stapeln, hoppas ni minns hur dom huggvilliga regnbågarna nästan högg folk i hälsenorna förra sommaren.
Vi passerar Leena och Lasses husvagnsparkering. Snart får vi träffa dom igen.
Vi passerar Långträsk, där spår av nyårets fröjder fortfarande syns.
Vi passerar bäverbäcken som snart måste inspekteras igen.
Vi passerar Nietsakträsk, men kan varken se Lars eller Gunmari på bryggan.
Vi passerar nerfarten till Sigurdsjön, dit ingen verkar har farit än.

När vi skidrat en bit efter Arvidsjaurvägen tar Annamri en genväg till Pelloettan.
Tänk att skaren fortfarande håller!
Åtminstone bitvis.
Vissa delar av åsen vi skidrar på har tyvärr tappat sin snö, så där får vi kliva och trampa över stock och sten, fortfarande med skidorna på.
Sista biten blir efter iskanten och trots att jag vet att det är jättegrunt och att isen faktiskt inte är jättetunn och sträckan inte är jättelång, så är jag rädd.
Jag har panisk skräck för svaga isar.
Egentligen är jag ju inte rädd för någonting, men just isar är det läskigaste jag vet.
Båten var redan tömd och vi, eller kanske Fiskechefen bestämde att vi far till Sigurds istället för att slå läger, för här var det så bökigt att ta sig till bakvalen.
Sagt och gjort, vi satte oss i kälken å så bar det iväg.
Förbi Pellogården, vilken idyll, men inte en människa i sikte.
Sen blev åkturen lite småspännande, för en slank man hit, å en slank man dit å sen slant vi ner i diket.
Om föret var bra för skidor var det väldigt mycket sämre för en stor Grizzly dragandes en sjuglasvagn.

Men fram kom vi och på något vis hade vi fått med oss en hel massa ved. Måste ha tillkommit när vi plöjde upp och ner genom mossan.
Å vid bakvalen vid Sigurdssjön gjorde vi upp en härlig våffeleld, som helt plötsligt gjordes om till grilleld.
Märkligt!
Förklaringen stod Annmari för:
- Inga våfflor innan vi ätit mat!
- Bara en!
- Nej, våga inte ens pilla på våffelmixen!
- Äsch!
Medan grillglöden göddes trippade vi ut på isen för att få oss ett pimpelhål, tror vi vågade ut en hel meter, men det var gränsen, inte en millimeter längre.
I strålande sol i kortärmat och nästan utan långkalsonger stod vi två, alldeles ensamma på hela Sigurdssjön å tokfiskade.
Plötsligt ringde Annmaris telefon, det var Botilda som var pratsugen å precis när samtalet skulle avslutas kastar hon (Annmari) telefonen på isen och en fin öring halas upp genom pimpelhålet!
Härligt!

Är det någon som noterat att dom här historierna alltid blir så långa att jag nästan aldrig hinner komma fram till det som rubriken lovar!
Skit i det, det kommer sen, kanske, eventuellt, vi får se.

Till nästa gång:

Håll våffelelden brinnande!

Gunilla

Första göken, första åskan och sista föret eller kvällen när vi höll på att svälta ihjäl!

2010-05-26T16:47:00.006+02:00

Onsdagen före Kristihimmelfärdsdagen bär det iväg upp till dom berömda sjöarna igen.
Eftersom berget bjuder på ett tufft och hårt motstånd som inte ens Fiskechefen och hans Grizzly kan betvinga är vi tvungen att med hjälp av släpvagn och dragfordon forsla ett gigantiskt lass till Lomyrvägen.
Väl framme gällde det att få ner ekipaget från vagnen, men det var som vanligt ingen konst eftersom lilla Gubben var med och styrde upp det hela.
Sen kom nästa prövning: alla grejor skulle lastas i sjuglasvagnen!
- Hur länge ska ni vara borta!
- Helgen är lång å vi tar inga risker.
- Men det är ju mat för hela kommunen!
- Än sen då, tror säkert du vill vara med å tugga.
- Ja, ja ta och rassla på lite så vi kommer iväg.
Å det vi gjorde, Grizzlyn drar oss flickor längs Lomyrvägens snötäckta vägbana å vi bara njuter.
Tänk att livet kan vara så här härligt!
Framme i kojan utbryter omvänd aktivitet, nu ska allt lastas ut och förhoppningsvis rymmas mellan dessa sex väggar.
Efter en timme börjar allt vara inomhus och vi kan pusta ut en stund.
- Jag är hungrig!
- Vad ska vi börja tugga på?
- Vi tar något lätt medan vi väntar på Greven.
- Jag har med lite ostar och korv... Men vad i hela...?
- Vad är det nu då?
- Jag har glömt maten i bilen!
- Nä! Det kan du inte ha gjort, vi har ju burit in minst tjugo kassar med mat!
- Jo! Den var i baksätet på Hondan å där är den kvar.
- Å herregud! Det var ju bara väntat!
- Vad menar du nu?!!!
- Så fort jag vänder ryggen till då kör det ihop sej.
- Greven! Jag ringer Greven, han kan ta upp den. Visst är han kvar i Vuollerim?

Sagt och gjort, jag ringer Greven och han är faktiskt kvar i Vuollerim! Hurra!
Då kommer nästa fruktansvärda överraskning: Hondan står i Porsi och Hondan är låst!!!

Det borde egentligen inte ha varit någon överraskning, eftersom det var jag själv som hade kört dit den!
Ena nyckeln har jag och den andra nyckeln har lilla flickungen.
Nej, nej, nej, jämmer och elände!
Vi får svälta ihjäl, det är bara så.
Sista chansen står och faller med lilla flickungen, jag ringer henne.
- Hej, vars är du?
- I Vuollerim.
- Kan du göra mig en tjänst?
- Vad då?!!!
Så berättar jag hela problematiken för henne och förklarar att det vore en livräddande gärning om hon kunde hämta bilen i Porsi och köra upp den till Greven och lämna matpåsen där.
Tycker inte alls att det var för mycket begärt, vi hade ju kunnat svälta ihjäl annars!
- Men mamma!!! Ibland är du inte så rolig!!!

Till slut anländer Greven, grevhunden och matkassen och jag tycker att jag kan höra en liten ton av spydighet när jag tacksamt tar emot provianten.
- Somliga har visst problem med minnet!
Kvällen slutade trots alla prövningar lyckligt och vi slapp krypa hungriga till kojs.
Tror faktiskt att vi till och med hann med en sväng kortspel, men jag minns inte vem som vann.
Så det så!

Till nästa gång:

Håll Hondan olåst

Gunilla

Fotomodell och forsrännare

2010-05-10T19:23:00.007+02:00

Jag är inte bara biblioteksassistent utan jag är även fotomodell.
Så tidigt på fredagsmorgonen bar det iväg till mitt fotouppdrag i metropolen Gällivare.
Ett är säkert, att göra ett fotojobb så tidigt på morgonen (var tvungen att fara före sju från Vuollerim!!!) är ingen lek, ens för den erfarnaste modell.
Men för att få riktig valuta för pengarna tog jag vägen över Nattavaara för att få se en och annan björn och dylikt.
Vägen dit kantades av älgar, orrar, blå kärrhök, tjäderhönor och annat trams men inte en enda björnrumpa.
Väl framme i studion var det bara att slänga sej på rygg för att börja fotograferingen.
Gick rätt snabbt, ca 4 min, troligtvis för att jag är så fotogenique.
Efteråt tittade jag mej i spegeln och för att försöka trösta mej lite, intalade jag mej att skönheten faktiskt kommer inifrån!
Å som tur var, var det faktiskt insidan dom ville åt, dom skulle se om jag var ryggradslös eller inte.
Hemvägen bjöd inte heller på en enda liten j----a björn.
Nu bär det iväg till skogs istället!

Problemet var bara att Fiskechefen med fru redan var uppe på en för mej hemlig sjö, så hur skulle jag ta mej dit?
1. Ringa Greven?
2. Ringa Bonden?
Sagt och gjort, så fick det bli.
Då kom nästa obehagliga överraskning!
Greven var iväg på egna äventyr i andra skogar - ytterst oansvarigt!
Bonden hade parkerat sin skoter för säsongen - fruktansvärt, det är ju bara den 7e maj!
Reservplanen var tvungen att sättas i verket.
Det vill säga, jag promenerar uppför berget, över Norrimyran, upp genom rågången och förhoppningsvis orkar jag fram till Kalsokvägändan där Lilla Gubben skulle hämta mej med skoter.
Ryggsäcken packades bara med det allra nödvändigaste, för jag är fortfarande dålig på att bära, eller åtminstone brukar jag påstå det så jag inte behöver bära så tungt.
Så jag packade ner vaniljbullar, en påse dumlekola, en apelsin och lite dryck.
Typisk färdkost.
Lilla flickungen fick skjutsa mej till Lund där jag skulle starta promenaden.
Därifrån var det barmark en lång sträcka, väldigt lätt att gå.
När jag flåsat mej halvvägs upp i berget hör jag mellan dom astmatiska andetagen att det knakar och brakar framför mej.
Å då jag redan var rätt trött, hann jag inte ens tänka på att bli rädd.
Orsaken till oväsendet var en älgko med kalv som graciöst gled iväg genom skogen.
Första tanken var att om det finns älgar här, finns det inga björnar, fast å andra sidan kanske det var en björn som skrämt dom och inte jag, som jag först trott.
Skit samma, det var bara att knata vidare.
Uppför berget, fram till myren som var helt snötäckt, å nu kom det ett nytt problem:
Bäcken hade öppnat sej!
Ve och fasa, vattnet forsade fram ungefär som när dom öppnar luckorna i Letsi, hur ska jag nu göra?
Hoppa? - Nej!
Simma? - Nej!
Ringa efter hjälp? - Jo! Eller nej, vem skulle komma?
Jag får vada.
Så med livet som insats vadar jag över bäcken. Kallvattnet forsar kring fotsulorna och stundtals räcker vattnet mej ända till fotknölarna.
Men över kommer jag och fortsätter mot rågången.
Nu är det återigen lite uppför och solen skiner och skiner och tvingar mej att skala av lager på lager med kläder.
Eftersom jag var tvungen att klä mej både för en milslång fotvandring, en snabb skoterresa och slutligen en ljuvlig skidtur fanns det många lager att bläddra igenom.
Kinderna blossar av ansträngning och solsveda och precis när jag börjar ana linjen (finnlinjen) hör jag en skoter!
Hurra!
- Vad är det som tar sån tid?!! Du skulle ju vara i Kalsok nu!
- Jo, jag vet, men hur jag än försökt, har klockan gått fortare än mina små ben!
- Att man alltid ska få vänta!
- Vill du ha en dumlekola?!!!

Nu blir det en sån här lång blogg igen bara för en liten promenad. Jag tror jag tar en liten paus och återkommer så småningom...

Till dess:

Håll stövlarna hela!

Gunilla

Första vackra dan i maj...

2010-05-05T16:35:00.003+02:00

Första vackra dan i maj, som Cornelis Vreeswijk så vackert sjunger om, inföll INTE den första maj i år, det är då ett som är säkert. I och för sej kan det vara så eländigt att den allra första vackra dan i maj kan infalla sista maj!
Jämmer och elände, så får det inte bli.
Nu är ju jag en stor fantast av snö och vinter så jag ser gärna att föret håller i sej ännu någon helg, men för den skull behöver det ju inte vräka ner blötsnö!

Å nu! Mitt i veckan skickar mina så kallade vänner ljuvliga bilder från soliga barfläckar vid Dövattnet, där dom eldar och njuter, medan jag sitter här på världens bästa arbetsplats och jobbar.
Fast jag njuter ju också, på sätt och vis, men för den sakens skull behöver dom ju inte skicka såna där terrorbilder i tid och otid.

Dan före första maj är det ju vanligtvis Valborgsmässoafton, så även i år.
Den firades i Porsi tillsammans med skogsfamiljen.
Skogsfamiljen är en invecklad konstruktion som kan vara helt omöjlig att förklara men jag ska försöka.
Vi börjar med Lilla Gubben som har sina två fruar varav den ena har en liten flickunge som har herr och fru Larsson som sina skogsföräldrar, som i sin tur har en lite större pojkunge som har Lilla Gubbens första fru till sin skogsmamma och där fru nummer två är hans andra skogsmamma som i sin tur har herr Larsson, dock inte den Larsson som den lilla flickungen har till sin skogspappa, till sin skogspappa och fru Stare till sin skogsmamma.
Klockrent helt enkelt!
Nåväl när Valborg var firad bar det iväg in till tätorten Vuollerim, där Folkets Hus vibrerade av dansanta typer, men eftersom klockan var rätt mycket och min skogsmamma har sagt att jag inte får vara ute efter tolv, gick jag lydigt och la mej nästan direkt.

Så kom då den där första dan i maj och även om den vädermässigt inte var den vackraste, dög den gott och väl för Annmari och mej.
Vi skulle trava uppför berget och elda vid Norrimyran.
Jag fick hämtning hemma vid bron och med korv, smör och limpa i ryggsäcken bar det återigen iväg till Porsi. (Undrar varför jag flyttade därifrån egentligen!)
Där laddade Annmari sin säck med kaffe och apelsiner.
Plus ett par regnbyxor, för såna hade ju jag inte tänkt på.
Fast regnbyxorna stoppade hon inte i säcken, det vore rätt dumt, dom fick jag låna.
Så bar det iväg och redan bortanför sågen körde det ihop sej, en jättesjö hade plötsligt uppstått precis där vi ville fram!
Det löste vi snabbt och snart var vi uppe på Gonnar-Gonnars spår.
-Men vars är barmarken?
-Här är det toppenskidföre!
-Å vars är skidorna?
-Jo, uppe på berget vid det andra skoterspåret!
-Dumt!
Vi travar på och med både täckbyxor, regnbyxor, tjocktröja och regnjacka börjar det bli rätt varmt, det vill säga tokvarmt å ännu är vi inte uppe i det brantaste av berget.
Pust!
Å precis när vi har tagit den första lodräta branten blir jag jätterädd och hoppar åt sidan för att nästan knuffa omkull Annmari.
Först förstod jag inte varför jag blev rädd men sen kom jag på att jag hade sett en orm.
Det var konstigt!
En orm fast det är alldeles fullt med snö, jag måste ha sett fel.
Men inte det, även Annmari kunde konstatera att där ligger det faktiskt en huggorm.
Den var inte så stor och inte så yster och vi kunde inte se om den levde eller låtsades vara död bara för att lura oss.
Jag föreslog att vi skulle lägga den i framstupa sidoläge så att den skulle få fria andningsvägar men då sa Annmari stopp!
För hur lägger man en orm i framstupa sidoläge?
Efter det intressanta avbrottet och den välbehövliga andningspausen fortsatte vi våran klättring uppför bergssluttningen.
Äntligen framme, efter att ha knuffat undan några slöa renar som blockerade stigen.
Jösses vad gott det var med en apelsin efter den bedriften.
Vi var blöt både inifrån (svettiga!!!) och utifrån så med andra ord var vi genomblöta å den sköna elden värmde väldigt behagligt just då.
Vi gjorde oss mackor och drack kaffe och mitt var det var säger Annmari:
-Titta, en räv!
-Ja du, sa jag, nu får vi nog inte räkna med några mer vilda djurupplevelser idag.
-Fast vi har ju ormen vi ska kolla på vägen hem.
Sagt och gjort, efter att ha njutit av varm eld och gott kaffe var det bara att trava hemåt igen.

Herregud vilken lång blogg det här blev bara för en bergspromenad!!!
Hur som helst, ormen låg kvar lika orörlig som tidigare och jag utförde INTE konstgjord andning på den.
Vad än den lilla flickungen säger!
Väl nere i byn igen var mössan så tung av regnet att den hela tiden halkade ner över ögonen, tur vi kan vägen utan och innan.
Å när vi kom hem till Lilla Gubben hälsade han oss med:
Ni är ju inte kloka!

Till nästa gång:

Håll ormarna varma!

Gunilla

Valpsjuka eller kärlek vid första ögonkastet

2010-04-29T17:14:00.003+02:00

Efter en kul fredag i ungarnas tecken med både diabildstittande och god mat kommer så en lördag i skogens tecken.
Kan förresten meddela att bilderna vi tittade på var mellan 25 och 30 år gamla och med konstiga utrop och mysko läten påpekade barnen:
-Men mamma!
-Dom där kläderna har du ju kvar ännu!
Så med facit i hand är det väl bara att konstatera:
Vilken kvalitet det var på kläderna förr i världen!
Lilla flickungen har visst också bestämt att nu ska det bokas en tur till stan för att modernisera modern.

Men nu var det en härlig dag i skogen som gällde.
Som vanligt var det bara att ringa efter en av dom allra bästa kompisarna - Micke A. för att få hämtning i Pinnmobacken.
Skulle ha varit där tidigt, tidigt på morgonen men av någon anledning går klockan mycket fortare än jag just på morgonkvisten, så den hann nog bli bortåt halv tio innan jag var på plats.
I strålande sol och på lite vingliga skoterspår tog vi oss till Tjuresape där elden sprakade så härligt.
Mycket folk på isen och nu pratar vi om isen, för det var bara is på isen!
Men med en skicklig chaufför var jag nästan inte alls rädd.

Annmari hade kaffet varmt och efter det var det bara att försöka ta sig ut till pimpelhålen.
Å det var med livet som insats!
-Varför har ingen sandat?!!
-Vars är broddarna?!!
Vi lyckades rätt bra i alla fall, dock inte med fisket.
Trots att fiskechefen tog oss till en alldeles outforskad del av sjön som troligen ingen i hela världens provfiskat förut.
Vi hasar oss tillbaka till eldstan för att få något i magen å det är då kärleken slår till!
För nu kommer Greven och Grevungen sladdandes över isen fram till våran barfläck.
Å det är alltid trevligt att träffa Greven och hans tronarvingar men den här dan hade han något alldeles speciellt trevligt i ryggsäcken.
Inte mazariner - som jag älskar.
Inte vårrullar - som jag älskar.
Inte dumlekola - som jag älskar.
Utan en alldeles bedårande liten hundvalp!
Snacka om att nu blev det ett gulligullande och dullidullande utan dess like.
Jag glömde både hunger och törst, nu var det bara Åke som gällde!
Efter en stund kom meddelande om att lilla flickungen var på väg så jag förstod att min tid ensam med Åke snart var slut.

Då var det bara att börja äta istället, för nu hade vi lilla Gubbens olivskinkbröd, Mickes barbecuekyckling, Grevens kycklingklubbor, min potatisgratäng och förstås våfflor till efterrätt att trycka ner i krävan.
Om ni frågar Annmari och lilla flickungen tror jag bara att jag hann säga denna strof två eller tre gånger under den här helgen:
-Tänk att ett våffeljärn som inte har varit använt på säkert trettio år, bara var att rengöra, olja in och sen grädda dom allra godaste våfflor i!

När Greven och Åke drog iväg mot nya djärva mål fortsatte vi att fiska och ta mej tusan om inte både Annmari och Micke fick sej några rödingar.
Jag fick inte en enda men vad gör det för jag hade ju fått träffa Åke!

Till nästa gång:

Håll kärleken brinnande!

Gunilla

Kvast-Hilda och solparasoll

2010-04-15T17:20:00.003+02:00

Ja, påsken den kom och gick utan att något anmärkningsvärt inträffat.
Allt var som vanligt i Blåkulla, kvastarna var av ungefär samma modell som ifjol, det var väl bara Kvast-Hilda som tjorvat till det som vanligt.
Hon hade försökt trimma sin kvast med påföljd att hon inte fick stopp när hon kom fram, utan dundrade rätt in i högen av katter som slogs för fullt.
Nåja hon blev inte mer skadad än att vanlig hederlig häxbrygd kunde bota det hela.
En annan av brudarna hade varit så jäktad och haft så bråttom att hon hade slitit med sej kaffebryggaren istället för pannan när hon for, men den la hon genast ut på blocket och fick såld nästan på direkten.

Så efter en vilodag på sofflocket hemma bar det äntligen iväg ut i Porsis underbara skogar. Tjuresape var målet och jag hade ackorderat med Micke om skjuts från Pinnmobacken, så nu var det bara lilla flickungen som skulle övertalas om att skjutsa mej dit.
Då visade det sej att hon ville följa med!!!
Jag som hade tänkt ha en barnfri helg utan gnat och tjat!
I och för sej är det ju inte hon som gnatar och tjatar utan det är visst jag som brukar göra det, så då var det ju faktiskt bara trevligt att hon skulle med.
Då måste vi fixa en dubbelskjuts, men det är inga som helst problem med såna vänner som vi har!
För väl framme vid parkeringen kom Micke Haradshövding Andrén och Conny Kompis Larsson sladdande med sina racerskotrar för att hämta oss.

När vi kom fram till sjön var det som att komma utomlands, vissa gick i kortärmat och andra låg och pressade i solen.
Man kunde till och med se ett solparasoll!
Vilken känsla!
Äntligen har den efterlängtade vårvärmen kommit!
Fast samtidigt gnager olusten lite bland inälvorna, för nu är tyvärr vintern snart slut!
Den olustkänslan botade vi med massor av god mat.
Välkryddad kyckling, råa, stekta, färska, choritzokorvar, nybakat skinkolivostbröd och en massa annat gott.
Ella bjöd på en ovanligt delikat skogssoppa som gick åt som smör i solsken.
Vi försökte även fiska lite, men med väldigt klent resultat.
Dom, fiskarna alltså, kan ha gått i brunst eller i ide, eller så kanske dom helt enkelt skiter i våra goda beten.
Hur som helst, så småningom bar det iväg mot kojan och ett traditionellt kortspel och lilla flickungen åkte med sina skogsföräldrar ner till Porsibyn för vidare transport till hemmet i Vuollerim.

Till nästa gång:

Håll solbrillorna putsade!

Gunilla

Lodjur och våfflor

2010-04-14T15:47:00.004+02:00

Dagen före den stora pimpeltävlingen var det meningen att vi skulle skidra upp till sjöarna.
Men!
Så blev det inte.
Latmasken gjorde ett glädjeskutt i ryggmärgen när Fiskechefen beordrade oss flickor att ta plats på det ENORMA lass som skulle fraktas upp till Tjuresape.
På kåtastänger, vindskydd, bord, bänkar och hamburgerbröd skulle vi balansera hela vägen uppför berget, över Norrimyren förbi Kalsok.......
Viga och alerta som vi är tyckte vi inte alls att det skulle bli några problem.
Men!
Hur skulle skotern orka med allt detta?
Som tur var valde chauffören INTE att använda fartvidundret Ski-doo Elan utan tog istället Aktiv the monster Grizzly!
Så drog vi då iväg, monstret morrande i täten (nu pratar jag om skotern och inte om Fiskechfen) och vi flickor kvittrande på lasset bakom.
Backen upp till Lund klarade vi med glans och nu bar det iväg in i skogen och uppför berget.
Nu kom ett litet problem!
Berget är för brant, monstermaskinen orkar inte riktigt!
Men som sagt, viga och alerta som vi är, kastade vi oss av lasset för att skjuta på.
Nu visade det sej att att bara den ena av oss är vig och alert.
Och det är inte jag!
När jag kastade mej av tänkte jag inte på att vi satt på ett HÖGT lass med påföljd att jag ramlade på rygg i djupsnön och istället för att hjälpa till att skjuta på fick jag kasta mej över kälken för att i sista stund få tag i bakersta delen av flaket och liksom släpa bakom hela lasset en lång bit.
Å vad sjutton gör jag nu!
Annmari tittade bak och av nån underlig anledning spred sej ett stort leende över hennes ansikte samtidigt som jag försöker få högre fart på mina ben än farten på skotern för att om möjligt kunna kasta mej upp igen.
Det gick inte!
Som tur var kom det en till backe som Grizzlyn behövde hjälp att klara av och den här gången försökte jag inte ens hjälpa till, jag slängde mej upp på lasset och missade med en hårsmån att landa mitt bland alla hamburgerbröd.
Det hade i och för sej varit en mjuklandning men jag är inte helt säker på att det skulle ha uppskattats av dom som skulle steka hamburgarna dan därpå.

Efter det kraftprovet kunde vi sen bara sitta och njuta hela vägen till Tjuresape, jag undrar om vi inte hann lösa ett och annat världsproblem under resans gång.
Väl framme var det ilastning, pålastning, utlastning och inlastning som gällde.
Har ingen aning om grejorna kom på rätt plats, för när en bar in, bar nästa ut och jag undrar om det inte var samma saker vi bar fram och tillbaka.
Skit samma, bra blev det i alla fall, precis som alltid när vi flickor utför något.
Vid eldstaden brann en skön eld och vi kunde börja steka och grilla och koka och äta och elda och steka och grilla och koka, för vi fick ju inte fiska än, så enda sättet att hålla fingrarna från sjön var att sätta dom i arbete.
Steka, grilla, koka, elda....

Då var det någon som släppte bomben!
Våfflor!
Fy sjutton vad gott det skulle vara med våfflor!
- Är det någon som har ett våffeljärn man kan använda på elden?
-Jo, vi har ett i stugan, säger Ingalill
-Å vi har ett nere i Porsi, säger Conny
-Tror ni Greven är kvar i Vuollerim så vi kan be han köpa våffelmix?
-Å grädde!
-Å sylt!
-Jag ringer och frågar.
Sagt och gjort, en febril aktivitet utbröt och snart hade vi alla ingredienser och all utrustning vi behövde för detta ändamål.
Å herregud!
Vilka goda våfflor!
Tror aldrig jag har ätit godare!
Mätta och belåtna kunde vi i lugn och ro invänta morgondagens stora begivenhet: pimpeltävlingen!
Som grädde på moset fick Conny en extrabelöning för att han for ner till byn.
Han fick se ett lodjur!
Nästa gång vill jag också se ett, bara så ni vet.

Till nästa gång:

Håll våffeljärnen varma!

Gunilla

Fiske på okända vatten

2010-03-13T09:56:00.004+01:00

Nu har gänget varit iväg på farligt fiske, där dom värsta och grymmaste fiskarna simmar.

Till ett ställe långt från våra vanliga trygga vatten där fisken nästinitill är tam. (Där fötter, skidor, skotrar och andra transportmedel hittar rätt även om inte chauffören gör det.)

Till en sjö långt inne i skogen där granarna lurar som utsvultna dinosaurier.

Till en plats dit bara dom allra modigaste vågar!

Vi skulle in på Anitas revir!

Så med darrande knän och svettiga skotrar trotsade vi allt förnuft och for på pimpeltävling i Stuorrajaur (stavas det så?) Storrajaur (kanske så?) Stårrajaur (nä, inte så!).

Smygande, hukande och krypande tog vi oss fram till arrangörens fina stuga där kompis Anita tog emot anmälningar, lösen av medlemskort men inga mutor!

Konstigt, hade det varit jag hade det nog funkat med en liten muta!

Kan det bero på det att jag liksom aldrig är med i främsta ledet när det är tävling i Porsisjöarna? Tål att tänka på!

När detta var gjort vågade vi oss fram till elden och kaffet och än så länge går det bra.

Sen bar det iväg ner till isen som inte alls var Stuorrajaurs utan Jokkesjöns!

Som tur var hittade vi igen våran fiskarkompis Kjell ganska direkt.

Det kändes tryggt!

Så som en svärm sparvar omringade vi hans fiskeställe, om nu två flickor verkligen kan vara som en svärm sparvar?

Hur som helst fick vi låna hans borr, varpå vi satte Greven till att borra.

-Greven, borra här!

-Greven, här vill jag ha ett hål!

-Greven, kan du borra där ute också?

När så Greven hade borrat ett hundratal hål och isen började bli farlig att vistas på var det dags att släppa ner pirkarna.

Men nu var det så jävla många hål att det inte gick att bestämma vilket man skulle börja med! Än så länge går det bra.

Då börjar det halas upp fiskar, Kjell får en, Birgitta får en, Birgittas sällskap (tror det var sonen) får en, hans sällskap får en.

Sen får dom två och tre och ännu fler!

Men vi då! Inte ett napp!

Tänk att Greven inte kunde borra på rätt ställe!

Men än så länge går det bra.

Så till slut drar Annmari upp en grann en men.... DEN SLÄPPER!

Som tur var, var den så stor och fet att den hade svårt att vända i hålet och dessutom var Annmari snabb som blixten och hann ner med handen och rycka upp den!

Sen var det faktiskt min tur.

Även om den rödingen bara var hälften så stor som hennes så sken jag som en sol av lycka.

Än så länge går det bra.

Då gick till slut signalen som sa att nu var det hela över och alla började dra sej tillbaka till stugan och den väntande prisutdelningen.

Å det är nu allt går snett! Vi vågar inte stanna kvar!

Vi tystlåtna, tillbakadragna, enstöriga, blyga Porsisjöfiskare smyger sakta iväg hemåt mot dom trygga trakter som vi känner så väl.

Ju närmare hemtrakterna vi kommer desto mer släpper nervositeten och vid Pellotvåan har lugnet inombords infunnit sej.

Tack snälla Anita för en trevlig tävling!

Vi hörde senare att det var Sten Knutsson som tog hem segern, så till honom säger vi grattis. Om vi klarar av att uppbåda mod och kraft till nästa år kommer vi igen!

Till nästa gång:

Håll pimpelhålen öppna!

Gunilla

Den mörka födelsedagsfesten

2010-03-11T14:56:00.003+01:00

Eftersom Annmari och lilla flickungen fyller år på samma dag brukar dom ha kalas ihop.
Vid det här tillfället var det en av dom som fyllde jämnt, fast inte jämt, för man fyller ju faktiskt bara år en gång om året och nu skulle vi fira henne lite.

Första överraskningen var: hon skulle vara tvungen att skjutsa mej med våran racerskoter till kojan efter att först ha fått parkeringstillstånd för racerbilen hos Kirtik-Janne.
Allt gick enligt planerna men när Manxen drogs igång slocknade lyset!
Det blev jättemörkt!
Äsch!
-Men du, om jag kör efter dej på vägen (gulp, man får ju inte köra skoter på vägen!) så lyser jag ju med billysena så att du ser! Fiffigt va?
-Mamma! Hur har du tänkt göra när vi ska iväg in i skogen efter skoterspåret då?!!
-Oj då! Tänkte inte på det!
Men välutrustad (!) som Janne är, hade han såklart en extralampa som han raskt bytte åt oss!
Frid och fröjd!
Då bar det iväg.
Det var inte många som hade hunnit köra före oss på Pellokisvägen men flickungen är en duktig chaufför. Eller om det är jag som är en duktig passagerare. Eller om det helt sonika beror på skotern, men det gick fullständigt lysande att ta sej fram mot värmen och ljuset i kojan.

Där var det uppdukat för taco-middag, något som flickungen är särskilt förtjust i.
Kan upplysningsvis tala om att även modern tycker om denna kost.
Efter att alla burkar, påsar, pannor och glas var tömda, var det dags för presentutdelning.
Vid den tiden var tanken att ungen skulle iväg utomlands strax efter födelsedagen och därför hade Annmari och modern sammanställt ett utomlandsrese-kit!
Det ända hon hade behövt komplettera med hade varit biljett och pass.
Ni kan tro att hon blev lycklig!
Tänk att hon har sådana omtänksamma vänner och mammor.

Eftersom detta inträffade för rätt länge sen, kommer inte tangenttryckaren riktigt ihåg hur kvällen slutade, men troligtvis hann vi spela kort och lyssna på lilla gubben när han drog timmerstockar. NEJ förlåt! Berättade en godnattsaga, menar jag!
Hur som helst lämnade flickungen tonåren efter sej och snart är alla tre flickor jämngamla!

Till nästa gång:

Håll rynkorna raka!

Gunilla

Första skidturen

2010-03-11T14:23:00.004+01:00

Den första skidturen denna vinter tog sin början en fredag förmiddag, dagen före allhelgonaafton.
Vi startade i Porsi by, ivrigt påhejade av lilla gubben, med ryggsäck på ryggen och skidor under armen.
När vi traskat uppför backen till Lund, var jag redan så trött och svettig att jag aldrig trodde jag skulle klara av att besegra det nästintill lodräta berget som nu tornade upp sig framför oss.
Det var då Annmari kom på att vi kunde sno med oss en svart fyrbent vän som helt klart skulle bli överlycklig att få följa med oss!

Ömsom skidrande, ömsom traskande avverkade vi bit för bit av berget medan svetten formligen sprutade.
Så till slut var vi uppe på högsta punkten och nu kunde vi äntligen pusta ut.
Hunden skuttade runt och var lika pigg som när vi startade!
På med skidorna och iväg mot Norrimyren.
Där tog spåret slut!
Fast det spelade ju ingen roll, vi hade ju skidor på fötterna.
Just det, vi hade skidor på fötterna, det hade inte hunden!
När vi avverkat myren och kom fram mot rågången skuttade hunden inte lika mycket.
Men väl där kom vi in på Börjes spår och den såg genast mycket lyckligare ut igen.
Rågången är ett kapitel för sej, för vid den här tidpunkten var det alldeles för lite snö under skoterspåren och för lite is på vattenhålen för att man med lätthet skulle klara av att hasa sej fram där.
Hunden däremot skuttade över knölar och över dyhål som ingenting.
Efter mycket möda och lite besvär kom vi fram till Kalsokvägen.
Yes, (engelska, betyder diskmedel tror jag) vi klarade det!
Nu är det bara finåkning kvar.

Framme vid kojan gjorde vi upp eld, fixade lunch och drack kaffe.
Smakade ljuvligt.
Hunden skuttade runt utanför ivrigt sökande efter något smaskigt att fylla krävan med.
När vi suttit och njutit en stund började vi sakta undra, varför tog vi inte med oss grejer för att sova över?
-Vi ska ju ner och steka köttfärs i skolan sen ikväll, till middagen på allhelgonaafton!
-Ja, men det hinner vi väl imorgon?
-Det har du rätt i, men vi har ju med oss för lite mat.
-Å hur gör vi med hunden, den kan ju inte leva på gamla ostbågar.
-Nä, och dom var rätt goda, så jag skulle också vilja ha några.
Utan att ha kommit fram till något avgörande beslut började vi inse att snart skulle det vara mörkt och vi hade inga pannlampor.
-Vi måste nog börja dra oss hemåt i alla fall.
-Jo, tyvärr.
-Kan bli spännande när vi ska nerför rågången igen.
-Jo, tyvärr.

Sagt och gjort, vi rustar oss och beger oss ut i snön igen.
Hunden skuttar fortfarande.
Efter den lätta delen av resan är vi då framme vid rågången igen, och nu är det mörkt.
Annmari får som vanligt ta täten och tur är det. Vi får lov att ta av oss skidorna för att undvika stora kostnader för staten i fråga om sjukvård. Brutna ben och dylikt.
-Tror du isen håller när vi inte har skidorna på oss?
-Jo, älgen har ju gått före oss, klart det håller.
-Ok.
Varvid isen brakar och jag blir dyblöt om ena foten.
Svärande och muttrande över att isar håller för älgar och inte för mej, går isen på nästa dyhål också sönder och nu är jag blöt om båda fötterna.
Å hunden skuttar fortfarande!
Väl nere på myren igen slutar mitt muttrande och resten av färden förflyter stilla och lugnt.
Skor och strumpor hamnar på tork och köttfärsen blir stekt och hunden sover som en liten gris.
Tro om den vill följa med oss någon fler gång!

Till nästa gång:

Håll isarna frusna!

Gunilla

Dags för bärgning

2009-10-29T16:26:00.002+01:00

Efter att ha påverkats av björnar, älgar, solsken och annat trevligt tog vi oss så småningom fram till Tjuresape.
Med alla yxorna fortfarande i nävarna gjorde vi oss beredda att forcera den tjocka isen på sjön.
Men döm om vår förvåning när vi plötsligt har en helt isfri sjö framför våra glittrande ögon!
Vad ska vi då göra med alla yxor?
I och för sej kan ju björnen göra en oförberedd attack på hemvägen, så dom är nog ändå bra att ha.
- Kolla! Säger Annmari
- Vad ska jag kolla?
- Men ser du inte?
- Jo, jag ser ganska bra, åtminstone när jag har glasögonen på.
- Titta på sjön!
- Jo, jag ser den.
- Men vad är det du inte ser?
- Nu får du bestämma dej, ska jag se eller ska jag inte se?
- Finn fem fel! Vad är borta?
- Nämen kolla! Har du sett? Den är ju borta!
- Suck, tänk vilken tid det tar för vissa!
Fiskmatarapparaten hade kapsejsat, det enda som syntes var en av flytdunkarna!
Jämmer och elände, hur ska vi nu göra?

Efter ett rörande enigt sjöslag, nej jag menar rådslag, kom vi fram till att vi fortsätter enligt plan A, det vill säga ut med båten för bogsering av den nu nästan obefintliga apparaten.
Å nu kom yxorna till användning minsann!
Båten var full och då menar jag full med is och en gnutta vatten i botten.
Hugga, hugga, slänga isbitar, ösa vatten, hugga lite till, kasta mer isbitar och ösa det sista vattnet.
Kontroll av bottnen på båten – vissa yxhugg var ganska okontrollerade, kan ha orsakat oönskad skada på flytetyget.
Kontrollanten godkände det digra arbetet!
Då var båten färdig för arbete.
Så även Annmari som försågs med en åra i varje hand.
Ivrigt påhejad av förre vattenfallsarbetaren Mudderberg rodde hon med kraftiga årtag mot haveriplatsen.
Väl framme konstaterade skogsmannen att katastrofen var ett faktum, apparaten var ohjälpligt förlorad.
Men för en veteran inom kallvattensarbete var ju det här som ”a piece of cake” (det är utrikiska och betyder säkert nåt bra).
Tack vare hans heroiska insatser lyckades dom tre musketörerna bärga anläggningen.
Han som med sina bara tänder lyckades gnaga lös repen som satt fast i ankaret.
Hon som rodde som en furie så att svallvågorna troligtvis inte ännu har stillat sej mot stranden.
Å hon (det vill säga jag) som kom med uppmuntrande tillrop i detta härliga gäng.
När så allt nästan var färdigt tog vi oss en matpaus – färskt älgkött, mandelpotatis, gräddsås, hembakad mjukkaka…………
Vi åt rubb å stubb, korpen hade inte en chans att få sej ett endaste litet skrovmål.
Efter kaffetåren gjorde vi klart vårt värv, upp med båten på land, leta reda på bortblåsta flytdunkar, tillvaratagande av batterier som skulle fraktas ner till byn.
Ja, ni ser!
Slit å släp, som en i gänget brukar säga.

På hemvägen stannade vi i den vackraste av skogar och konstaterade:
Tänk att just vi har fått vara ute idag, i detta underbara väder!
Tänk att just vi har fått se björnspår!
Tänk att just vi fått trava genom älgarnas älskog!
Kan det bli bättre?

Tills nästa gång:

Håll yxorna vassa!

Gunilla

Björnspår och vrakplundring

2009-10-29T16:06:00.003+01:00

Ett ovanligt brutalt snöfall inträffade en onsdag under oktober månad.
Ett snöfall så ilsket och våldsamt att det slet ner grenar från oskyldiga lärkträd, stympade ouppmärksamma rönnar, krossade dom ännu lövklädda pilträden men framför allt bäddade in hela omgivningen i ett underbart vitt snötäcke!
Äntligen!
Så tänkte vi väl nästan alla!
Eller i alla fall vet jag att det fanns två flickor och en Greve som var helt lyriska av denna naturens underverk.

I alla fall, denna historia tar sin början lördagen (eller var det fredagen?) efter detta överflöd av nederbörd.
Uppdraget lyder: fiskfoderautomaten ska hämtas in från Tjuresape.
Så dom tre muntra musketörerna sluter upp i Porsi och gör upp planer inför dagens drabbning!
Munterberg kör fyrhjuling – JA!
Flickorna använder apostlahästarna – JA!
Automaten har frusit fast –KANSKE!
4 yxor behövs – ABSOLUT!
Snökedja på (till fyrhjulingen, inte till apostlahästarna) – JA!
Mat och dryck i överflöd – JA!
Lilla Gubben beredd – NEJ! (Han var motorkallvattenbåtsreparatör den dagen)

När allt var minutiöst kontrollerat och utrustningen på plats i transportfordonet bar det iväg på spåriga och krokiga vägar i uppförsbacke.
Vi hann även sjunga några små uppiggande sånger på vägen: Det var vi som byggde folkets järnväg. Vi hann också med: Får man ta hunden med sej in i himlen. Avslutningsvis tog vår nationalsång: När man söker stunder sorger glömma.
Å som i ett trollslag var vi framme.
Fordon skulle lastas av från släpvagnen men det behövde inte två av musketörerna bry sej om, det skötte Muskelberg om.
Så vi flickor kunde starta promenaden som så småningom skulle ta oss fram till Tjuresape.
Väl inne i skogen hamnade vi i något som egentligen är för känsligt och vulgärt att nämna.
Men eftersom jag har svårt att låta bli att informera om viktiga saker i naturen så kommer upplevelsen här.
Jag vill passa på att varna känsliga läsare som har svårt för att läsa om erotik. Ni kan hoppa över ca 3 rader, eller så håller ni för ögonen när ni läser detta!
Vi hamnade mitt i älgarnas sexnäste!
Nu var dom ju inte där och förlustade sej just när vi råkade komma inklampande, men det hade varit hålligång i skogen, det kan vi lova! Kära nån!
Ni som blundat kan öppna ögonen nu! Faran över!
I denna stund hann den motordrivna musketören upp oss, och där stod vi med blossande kinder och nedslagen blick och kände oss lite besvärade av att dryfta älgarnas kärleksliv med en viril skogsman.
Skit samma, färden fortsatte och efter en väldigt kort stund hör vi förtruppen ropa upphetsat.
Vi kunde inte riktigt urskilja orden, men vissa ord lät likt: hjälp, rädd, hem!
Nä, nu ljög jag, det var vår virile skogsman som hade snubblat över björnspår!
Nu var älgarnas kärleksliv glömt, nu var det andra saker som gällde!
Hjärtat började bulta, svetten bröt fram, knäna vek sej, för mitt vad det var så hörde jag björnen ryta våldsamt lite längre fram.
Vi kastade oss bakom Muskelbergs breda rygg för att söka skydd, slet fram yxorna till försvar och ringde samtidigt till Nordnytt och NSD, för nu kommer det att hända saker!
Precis när Lena Callne (hon jobbar väl på radion?!!) svarar tar vår skogsman ner oss på jorden igen!
Tyvärr var det inte björnen vi hörde ryta utan en helt vanlig pilsk älg som brölade och som troligtvis blivit förälskad i den röda vackra fyrhjulingen.
När benen till sist blivit så stadiga att vi kunde börja förflytta oss igen såg vi att björnen tagit precis samma väg som vi skulle använda.
Hmm…
Står han månne och väntar på oss bakom nästa backe?
Tur att fyrhjulingen tar täten och banar väg för oss rädda flickor.
Hur vi än spanade fick vi varken se björn eller älg, trots att spåren nästan ångade av fotsvett.
Efter att björnspåren vikit av från stigen vi skulle trampa tog vi oss en välförtjänt vila i det strålande solskenet.
Det var som den härligaste vårvinterdag och solen och snön gnistrade och glimmade i kapp med dom tre musketörerna som kvittrande och fnittrande bearbetade den nära björnen upplevelsen dom just fått erfara!

Fortsättning följer.

Till dess:

Låt björnarna sova!

Gunilla

Björnspår och feta öringar

2009-10-20T17:17:00.001+02:00

Även om fiskestoppet nu har inträtt så har det faktiskt hunnit bli en hel del fisketurer innan detta tragiska datum inträffat.
Bland annat till Kalsok en härlig sensommar eller förhöstdag.
Det var lite kyligt i luften men solen värmde skönt när vi trampade iväg längs myrstranden på södra sidan av sjön.
Vi spanade ivrigt efter vacker mossa och förväntansfulla tranbär.
Mossa fanns hur mycket som helst, däremot inte många bär, fast det gör inget, vi har ett annat specialställe för sådana märkliga aktiviteter.
Hur som helst, vi agnade krokarna med feta, slemmiga Lundmaskar.
Ut med dupparna och sen vänta.
Det rördes både här och där på ytan men ingen som ville provsmaka agnet.
Efter en stund kom jag på att mitt spö återigen är trasigt, spötoppen har gått av! Igen!!!
Varför jag inte tänkte på det vid bilen innan vi började fiska tänker jag inte tala om, ni har säkert era teorier klara, eller hur?
Småpratandet?
Åldern?
Fiskeivern?
Skit samma, jag insåg i alla fall att jag måste gå tillbaka till bilen och fixa till det hela så gott det kunde gå.
Tramp, tramp, samma fina mossa som på vägen ut!
Flinka händer fixar spöet – ljug – men jag fick i alla fall i ordning grejorna och kastade mej återigen iväg längs stranden.
Samma fina mossa……
Ut med duppen igen å vad händer?
Masken hinner inte ens halvvägs ner till botten innan en glupsk käft slukar den!
- Tror jag har napp.
- Jaså, är den stor?
- Nä, det känns inte så.
Veva, veva.
- Du, den är nog rätt stor i alla fall.
- Ok, ska du ha hjälp?
- Hjälp!
- Försiktigt, låt den inte fara under nån gren!
- Hur f-n gör man för att den inte ska göra det?
- Lugnt och fint, jag har håven!
- Gulp, den är stor!
- Jo, en öring!
- Jippi, tack för hjälpen!
Så med mycket tur, genom att kasta på precis rätt ställe och med ett givande samarbete lyckades vi landa en öring på 1332 gram.
Nöjda och belåtna med denna bedrift traskar vi tillbaka till bilen.
Passerar den fina mossan.
- Skulle du inte plocka mossa?
- Jo, det skulle jag.
- Kanske du ska plocka den här fina mossan?
- Jo, det kanske jag skulle.
- Men gör det då!
- Du menar nu?
- Jaa!
- Ok.
Med vacker mossa och en glänsande öring i bagaget ger vi oss iväg hemåt genom en vacker höstskog.
Björnspåren avhandlas nästa gång.

Till nästa gång:

Håll spöna i ordning!

Gunilla

Nu har det hänt

2009-10-20T17:15:00.001+02:00

Tragiskt kan man kalla det hela, väldigt tragiskt!
Vad tror ni nu att jag pratar om?
Vem som åkte ut i idol?
Att någon snott isen på Dövattnet?
Att Anna Anka ska satsa på en musikkarriär?
NEJ!!!
Absolut inte!
Håll i er, nu kommer det: SJÖARNA ÄR STÄNGDA FÖR FISKE FÖR I ÅR!
Å vi spenderade en av de vackraste höstdagarna i mannaminne vid Dövattnets strand och OFISKADE.
Trots den sena årstiden var det flera fiskar upp och vakade på retfullt kastavstånd.
Tur att det fanns en massa oeldade stubbar som vi kunde ta ut vår frustration på, och jag kan säga att en sån stor och härlig eld som vi hade den dagen är det länge sen vi sett.
Nåväl, vi tar allt från början.
Dagen var ljuvlig och började med en promenad från kojan på gnistrande snö.
Framme vid bäverbron kunde vi konstatera att bäckens vatten hade somnat in för i år, men vad är det som låter?
En bil efter vägen?
Det var absolut ingen bil, det var faktiskt bruset från Pulisbäcken som trot eller ej hade ett vaket parti lite uppströms.
Sen var det bron som skulle forceras, usch och fy, läskigt!
Hädanefter ska vi se till att det hänger snöskor vid bägge påfarterna till bron som skräckslagna skogspromenerare kan använda för säker broöverfart.
Nåväl vi kom över efter sedvanlig Åsa-Nisse eller Charlie Chaplinimitation, en går med fötterna utåt och den andra infött!
Vet inte om någon av tidigare nämnda herrar går infött?
När vi trippade fram högt uppe på åsen och blickade ner mot Dövattnets helt spegelblanka yta kom den där sköna känslan smygande som bara kan upplevas på vissa platser och vid vissa tillfällen, vad den kan heta vet jag inte men den värmer inombords, det kan jag säga!
- Men vars är isen?
- Är du säker att den inte är högst upp på vattenytan?
- Nä, inte säker kanske, men nog ser det väl ut att vara öppet vatten!
- Skit också, jag har glömt fiskegrejorna i bilen som är i Vuollerim!
- Jaha?
- Vadå jaha!?
- Har du glömt vad som inträffade den femtonde oktober, för två dagar sedan?
- ?
- Tänk?
- Tänk å tänk, det är väl inte så lätt!
- Nä, det är sant!
- Visst sjutton, elände och drivis, sandstorm och magknip, det är ju stopp i fiskeriet!
- Precis, sluta surra om det där, leta stubbar i stället!
Å stubbar hittade vi, murkna stubbar, tjärvedsstubbar, små stubbar och feta stubbar.
Nu finns det ju faktiskt ett stort antal oeldade, okapade och okluvna vedpinnar liggande runt eldstaden, men kruxet är: vi flickor kan inte hantera en motorsåg.
Motorsågar är läskiga, opålitliga, vasstandade och högljudda varelser.
Å eftersom flera i den del av besättningen som vet hur man handhar en sådan tingest har smärtor här och där måste vi flickor försöka övervinna skräcken för detta väldigt användbara instrument.
Så om det finns någon därute med ett stort tålamod som skulle kunna hålla en kurs för rädda flickor i motorsågsanvändning…….
Skit samma, eld får vi alltid upp och än så länge växer det många fina stubbar längs Dövattnets strand.

Tills nästa gång:

Håll kedjorna vassa!

Gunilla

Regnfiske och älgstek

2009-09-02T17:04:00.003+02:00

- Ni är ju tokiga?
Den kommentaren sägs allas vår Fiskechef ha fällt om oss, Annmari och mej!
Jag tror ju faktiskt att den som hörde detta måste ha missförstått allt eller helt sonika hört fel.
För så skulle han aldrig säga om oss flickor.
Han kan ha sagt; Ni är ju gulliga eller Ni är ju söta eller Ni är ju rara.
Men inte; Ni är ju tokiga!
Det här var lördagen efter fredagen som användes till att ta en liten tur till marknaden i kyrkostaden Jokkmokk och som avslutades med en stor hög kräftor i goda vänners lag.
Denna lördag ösregnade det men drivkraften som sliter och drar i kroppen för att få komma ut i skogen struntade fullständigt i detta faktum.
Alltså packades ryggsäcken med god mat och regnkläderna bylsades på.
Sen kom transportbilen och tog oss med upp till kojan för lunch.
Tänker inte berätta vad vi åt, ni blir bara avundsjuka.
Efter lilla vilan skulle Fiskechefen skjutsa oss till Kalsok för att vi skulle få starta vår fiskeräd där.
Men, vadan detta?
Två husbilar och en husvagn!
Häftigt, ser ut som lilla Notudden minsann!
Fiskechefen tar upp personnummer, telefonnummer och beslagtar passen så att vederbörande inte ska kunna smita.
Neeeej, skoja bara, men han stannade och pratade en stund och det visade sej att det var ett gäng från Boden som hittat hit och trivdes förträffligt här även om vädret var lite blött.
Dom hade redan börjat planera för en skotertur hit upp till våren.
Härligt!
Nu är ju vi flickor väldigt blyga och tillbakadragna så vi vågade inte ut och prova fiska här. Vi fick be chauffören att ta oss till en annan sjö.

Rörtjärn, det var länge sen, jag har nog inte varit här sen i vintras, så nu var det faktiskt dags.
Regnet strilar ner men det är väldigt varmt i luften så vi njuter i fulla drag där vi traskar efter stigen.
Väl framme kastar vi skyndsamt alla fiskedon i sjön, eller åtminstone drag och dupp. Lite smågnag på masken under duppen är det som händer i första skedet. Promenad runt hela sjön med väldigt magert resultat och även vi magrar lite på grund av allt klafsande i myrmossan som återfinns vid den södra (!) delen av sjön.
Vi beslutar enhälligt i största samförstånd utan att ens bli ovänner att vi går tillbaka till Kojsjön.

Precis när vi kommit fram och börjar det intensiva kastandet av fiskefällor ringer Annmaris telefon.
Efter en halvtimmes prat får jag resultatet; Krille är på väg upp med nyskjutet älgkött!
Skoja bara, inte är det nyskjutet, det är ju bara augusti!
Nej, men det kan vara en PC1 eller PC2-älg, man vet aldrig.
Något vi däremot insåg precis i den sekunden var; vi är ju hungriga igen!
Fast en sväng förbi Filipssjön hinner vi ju.
Återigen förvånar denna sjö oss blöta fiskare, det är ju hit man ska gå för att få fisk och det borde vi ha kommit ihåg från förra året.
För samma sak hände då! Hugg, napp, veva, slita, dansa, släpa hem!
Nu var vi ganska nöjda, väldigt blöta, lite frusna å hemskt hungriga, så vi knatade tillbaka till kojan för att vänta på det ljuvligaste innanlår som hittills funnits i denna koja.
Ja, jag säger återigen detta; vilka vänner vi har!

Så till nästa gång:

Var rädd om era vänner!

Gunilla

Surströmming och raggarbil

2009-09-01T17:07:00.002+02:00

Äntligen, äntligen var det dags för att avnjuta en ljuvligt delikat fiskdelikatess.
Äntligen hade våran alldeles egna Sven och Annalena kokat surströmming åt dom lyckliga Porsiborna.
I och för sig kanske dom inte kokade strömmingen men nära var det, tror jag.
Dom stackare som inte inmundigade fisk fick en delikat korvrätt ska ni veta.
Det fanns vissa som inte ville träda in lokalen på grund av doften från firrarna men till dom kan jag bara säga: Sorry, ni vet inte vad ni går miste om!
Våra allra nyaste Porsibor var inte rädda för den förföriska aromen utan gjorde tillställningen ännu mer innehållsrik!
Välkommen till vår vackra by!
Så kan ju inte jag säga!
Jag bor ju inte här längre!
Men jag tror säkert att dom är jättevälkomna ändå!

Kvällen förflöt ganska smärtfritt, inga fiskben i halsen, inga korvskinn runt tungan inte ens ett enda slagsmål kunde urskiljas under hela aftonen.
Torts den goda maten var vi förstås småhungriga längre fram på nattkröken (om kl 22 kan kallas nattkrök).
Då trollades det fram kalla varmkorvar som genom viss process helt plötsligt blev varma varmkorvar.
Å som vanligt var Fredrik beredd med senaps och ketchupflaskan för att serva hugade korvätare.
När korven var slut var även vi ruggugglor, nej jag menar nattugglor också ganska färdiga, så det var bara att börja promenera hemåt.
Vissa däråt och andra häråt.

Själv gick jag ditåt men hann inte långt innan en raggarbil bromsade in och en röst hördes som sa: Tjena bruden, ska du ha lift!
Nu var det i och för sej en Volvo herrgårdsvagn som hade barnstolar i baksätet och rösten sa: Ska du till Vuollerim så får du åka.
Men resultatet blev detsamma.
Tror jag.
Hem kom jag i alla fall.
Å lite fantasi skadar ju aldrig, blir genast mer spännande så!
Det sägs att fantasi bara är intelligensen som roar sej!
Eftersom jag fantiserar väldigt ofta och gärna betyder väl det att jag är väldigt intelligent!!!
Eller hur?
Bättre ordstäv får man leta efter, fy sjutton tänk att jag är så intelligent……….

Tills nästa gång:

Håll strömmingarna sura!

Gunilla

Älvdans och halstrat fläsk

2009-09-01T17:04:00.002+02:00

En härlig fredag för några veckor den bar det sej inte bättre än att Annmari och undertecknad begav sej ut på en fisketur.
Solen sken och fåglarna kvittrade, vi kunde åtminstone höra korpen drilla i skyn.

Vi började med att beskatta Kalsok, ett säkert kort minsann.
Enda frågan var, vilken sida vi skulle börja på!
Vi går mot lekplatsen, kom vi samstämmigt överens om.
Av någon outgrundlig anledning har det tydligen kommit till allmänhetens kännedom att latmasken gjort slut med mej och intagit någon annans krumma rygg.
För nu var det inte annat göra än att svinga spöet själv.
Efter några träningskast får jag faktiskt ut spinnaren i vattnet, härligt!
Annmari duppar och jag måste säga att det är mer spännande att glo på hennes dupp än att kolla vad som händer längst ut på min lina.
I och för sej hände det just ingenting där så jag gick inte miste om så mycket.
Vi fiskade oss runt sjön med magert resultat, tur jag lastade ner en par korvringar i ryggsäcken.

På tal om korv, nu började vi bli lite hungriga och kom överens om att traska till Dövattnet för att först och främst tömma den sjön och för att sedan ordna en kulinarisk lunchbuffé.
Så vi gjorde och medans vi gick stigen fram såg vi till att klösa näver från cirka en kubikmeter björk så att vi alldeles säkert skulle få upp eld.
Ett samstämmigt stönande hördes när vi kom fram till sjön: FÖR DET VAR SÅ VACKERT!
Spegelblankt och solen som sken och glittrade så fantastiskt.
Ut med fiskeredskapen och sen upp med eld.
Massor med ved fanns intill eldstaden, men tyvärr i lite för stora stycken.
Är övertygad om att dessa eldfängda björkstammar inom kort kommer att vara sågade i lagom stora bitar av vår allra bästa Fiskechef!
Eller hur, visst tror jag rätt?
Under tiden som fisken inte nappade fixade vi till buffén, det vill säga hamburgare och korv.
Det smakade helt underbart och när sen kaffet med sliskig efterrätt avnjutits fortsatte rovfisket.
Vi travade runt hela sjön för att lura gammelrödingen.
Han var inte lättlurad.
Så vi bestämde oss för att fortsätta till nästa sjö.

Nietsak blev nästa stopp.
Samma procedur utspelade sej där, ut med fiskedonen för att lura den här sjöns äldsta gammelröding.
Den var inte heller särskilt lättlurad men Annmari fick ett och annat på kroken som hon snabbt slängde tillbaka.
Nu tror ni kanske att vi inte gör annat än äter, men från tidpunkten när vi åt vid Dövattnet till denna tidpunkt har det faktiskt hunnit gå en rätt lång tid.
Med andra ord; vi var hungriga igen!
Upp med en ny eld i Monkans eldstad vid stranden.
Fram med fläsket! (Inte vårat eget)
På med halstret.
Å så gott!
Medans vi satt och åt och drack kaffe och fiskarna inte nappade så kom våra gelikar dansande fram.
Det är ju inte svårt att förstå att älvorna som sakta och försiktigt kom glidande fram över sjön såg så väldigt harmoniska ut.
Dom kände igen älvorna på stranden och kände sej trygga i detta sällskap!

Så tills nästa gång:

Låt älvorna dansa!

Gunilla

Kräftfisket

2009-08-20T19:26:00.002+02:00

Så blev det då äntligen dags för detta kräftfiske!
Som vi har väntat!
På med stövlar och täckbyxor, långkalsonger och luvor.
Med fiskespöet i högsta hugg travade jag bakom alla andra som följde Fiskechefen i en lång rad.
Fullkomligt tysta smög vi iväg genom skogen ivrigt spanande efter kräftvattnet.
Precis bakom en stor sten eller om det var en gran måste jag ha stött i huvudet eller kanske bara skakat lite på det, för plötsligt slår det mej!
1. Här finns ju inte ett kräftvatten på flera mils avstånd!!!
2. Hur sjutton gör man för att få en kräfta på en Vibrax spinnare?
Var det bara jag som inte insett detta faktum förrän nu?
Å jag som längtat så efter denna kräftsupé som skulle ha avnjutits denna afton!
Men det är bara att hålla god min, det fanns ju i alla fall kvar lite av karrén och salladen, det får ju duga, även om kräftor är nästan det bästa jag vet.

Innan vi går tillbaka till vårat mysiga krypin tar vi och hälsar på våra grannar som campar vid Pajkajaur.
Där inleder vi operation övertalning om att få en privatkurs i flugfiskets ädla konst.
Inte förstås just denna kväll, för nu hade det börjat bli mörkt, men kanske när vårsolen börjar lysa igen.
Å privatkurs får det bli, för egentligen måste vi nog vara alldeles ensam vid varje lektion, med instruktören i säkert förvar bakom någon bilruta eller liknande.
Eller så får vi se till att det alltid finns med sjukvårdskunnig personal!
Nåväl vi kom oss tillbaka till kojan.
Gissa vad som väntade där?
En hel hög med kräftor!
Inte fiskade i våra sjöar kanske, men jösses vad goda dom såg ut!
Å med vitlöksbröd till som blev gräddade med varsam hand av Krille och mej smakade dessa små, fula odjur helt enkelt underbart.
Vad spelar det då för roll att jag blivit grundlurad, det är det ju ändå ingen som vet!

Till nästa gång

Håll kräftorna blöta!

Gunilla

Fortsatt lingoninventering

2009-08-20T19:22:00.002+02:00

Ja, nu fortsätter vi!
Mellan alla skyltar som ska på plats hinner vi kolla lingonbeståndet, rapport om detta kommer snart.
Nu har vi passerat stubbparken, make up-backen, gammel-Pompa och skymtar det berömda lingonstället mellan stammarna.
Men!
Något är fel!
- Är vi redan framme vid det berömda lingonstället, säger jag?
- Jo, hur så?
- Det är så här att jag har borta en bit av stigen?
- Jaså! Du har alltså tappat bort en bit av stigen?
- Jo, det där blöta stället som vi brukar få trixa oss runt, strax bortanför stubb-parken.
- Ok, du har kanske redan glömt att det är väldigt torrt i år? Å nästan inga lingon.
Det hade jag faktiskt gjort, så med andra ord var vi redan framme vid det berömda lingonstället.
Å nu kan det vara på sin plats med rapport om detta med lingoninventeringen.
Vi har alltså delat in hela berget i ett rutmönster (många rutor blev det), där varje ruta är en kvadratmeter och sen räknat alla lingon i dessa rutor. Fört in resultatet i protokoll, gjort stapeldiagram och ska nu göra en Power Point presentation som ska skickas till Kungliga Lingoninventeringsakademien.
Ni kan faktiskt få lite förhandsinformation av detta arbete: i rutan strax ovanför den ovanligt vackra stenen fanns 3 lingon, i rutan bredvid tallen som björnen klöst i fanns 4 lingon, i rutan vid Tjoppes älgställe fanns 7 lingon (ganska mycket)…
I och för sig kan det bli väldigt mycket att läsa om jag ska redovisa alla rutor, men om någon är intresserad att läsa hela kompendiet kan ni höra av er till ansvarig för denna blogg (det är inte jag). Bifoga ersättning för porto, som kan bli ganska mycket eftersom vår stencilapparat endast kan skriva på ena sidan av papperet, så bunten blir ganska tjock. Jag skulle tro att 150 kronor räcker, det kan tyckas mycket, men jag kan lova att det är det värt!

Nu hoppar jag lite i historien och är nu där som Fiskechefen hämtar upp oss med transportbilen.
För vidare färd till Långträsk.
Där var allt förberett för en härlig grillmiddag – köttet marinerat, potatissalladen färdighackad, servetterna brutna och ljusen tända på bordet!
Usch vad jag ljuger!
Men efter ett tag såg det verkligen ut så, bortsett från servetterna.
Dagens namnsdagsbarn (20e aug), grillade den dyrbara karrén i Gundas värme och flickorna fixade sallad av alla de sorter.
Snart anlände f.d. Kuoukabor, nuvarande Kuoukabor, en Greve och en Tunisienflicka och maten kunde äntligen avnjutas.

När eftermiddagen började gå mot kväll säger Fiskechefen:
- Nu flickor ska jag ta med er på kräftfiske!
Det var ju förstås även menat till pojkarna, men det lät väldigt fint när han bara låtsades bry sej om oss flickor, eller hur?
Men den historien återkommer jag till i nästa lilla berättelse.

Till dess:

Håll skyltarna uppe!

Gunilla

Lingoninventering och kräftfiske

2009-08-20T19:17:00.004+02:00

Äntligen är det dags för en efterlängtad nypremiär!
Vi ska promenera upp för berget till sjöarna och det känns som om det är en hel evighet sen sist.
Annmari har nog hållit stigarna trampade men sannerligen inte jag.
Men nu är det alltså dags.
Lilla flickungen skjutsar sin mor och den lilla packningen (2 ryggsäckar, 1 välfylld ICA-kasse plus fiskeutrustningen) ut till Porsi.
Starka armar ser till att allt lastas på nästa fordon som har slutdestination Långträsk.
Å så bär det iväg!
På grund av att mina nuvarande gympaskor aldrig har trampat på dessa stigar är jag tvungen att själv hålla koll på riktningen genom den vilda skogen.
Inga problem alls trots att vi inte har någon karta. Ett problem som vi faktiskt inte visste att vi hade (det vill säga att vi inte hittar utan karta).
Inte förrän en hjälpsam vän av ordning flertalet gånger försökt få oss att förstå att vi INTE hittar här i skogarna UTAN karta.
Vi är antagligen så korkade att vi inte fattar det, för vi hittar väldigt bra vare sej det är sommar eller vinter, skidföre eller hjortronplockning.

Först klarar vi av den lodräta uppförsbacken bakom Puttes garage som i början kan kännas jobbig, men inte så jobbig att man inte kan prata.
I den avslutande delen kan jag säga att då pratar vi inte längre så väldigt intensivt, man kan istället påstå att vi väser.
Nåja, nu är vi igång!
Hittar stigen längs linjen som ansluter till stigen som leder upp mot skoterleden.
Å nu börjar inventeringen av lingon.
Resultatet kommer längre fram i denna anekdot.
När vi så kommit fram mot nästa branta backe säger Annmari:
- Tyst! Vad är det som låter?
Jag stannar och lyssnar.
Hör ingenting, inte en älgklöv som klampar, inte en tjädervinge som fladdrar, inte ens en humla som surrar!
- Jag hör inget, vad är det?
- Bäcken!
- Vad då bäcken?
- Den är TYST, hör du inte det?
- Jo, nu hör jag, bäcken är TYST!
- Det var precis det jag sa!
- Skumt, säger jag.
- Kanske inte så väldigt skumt, du ser ju så torrt det är å det finns nästan inga lingon, säger Annmari.
Å det är sant, nästan inga lingon och den stolta bäcken som i sin krafts dagar ryckt bort både broar och björniden är nu så ynklig! Inte ens som en tvättbäck utan bara som en liten rännil!
Men Tords bro, den är så stadig att ett malmtåg skulle kunna åka över den utan att den skulle vibrera det minsta!

Nu passerar vi branten innan vägen till Norrimyrbäcken och här är det väldigt bakhalt!
Fel valla i alla fall!
Nästa gång frågar vi inte Fiskechefen om råd.
Nu utbryter en ny aktivitet!
Jag antar att alla ni som färdats skoterleden på vintern har märkt hur släta, breda och fina skoterspåren är, eller hur?
Ni tror kanske att det beror på dom som sladdar och underhåller spåren?
Fel!
Här kommer sanningen:
Det beror på dessa sommaranvändare av skoterleden, det vill säga Annmari och jag själv.
Det är vår förtjänst att spåren är så fina och framför allt att spåren är på rätt ställe år efter år.
För det är nämligen vi som troget varje sommar plockar och hänger upp alla dessa skoterledsskyltar som ramlat ner i mossan!
Om inte vi gjorde det skulle troligtvis spåren upp till Porsisjöarna hamna närmare Södra Kuouka i bästa fall.
Å i år är det faktiskt jubileum för denna aktivitet, jag kommer inte ihåg exakt hur många år vi fixat denna syssla, men det kan vara 11, 16 eller något liknande. Men jubileum är det.
För detta jubileum borde vi ju få ett pris och som av en händelse hörde jag på byn att vår vän Anita kommer att anordna en ceremoni där det ska ut delas en speciell GULD-skoterskylt!
Annons om detta kommer att synas i TV4s reklampauser.

Kära nån, vi är bara halvvägs och redan så mycket att berätta, jag måste ta en paus.

Är snart tillbaka…

Byalaget mobiliserar

2009-08-12T19:37:00.004+02:00

En ovanligt ljuvlig onsdag i månaden Augusti sker ett ovanligt evenemang nere på Pompaudden.
Byalaget, Intresseföreningen och någon militärisk avdelning har ordnat med dykning i älven.
Ja, det är ju tur att det är i älven dom ska dyka förstås.

Innan allt drar igång är det många som undrar: Vadan detta?
Kan det vara så att fisken i älven ska inventeras, men hur är det praktiskt genomförbart?
Hur vet man att man räknat just den gäddan eller den öringen, ska dom märkas på något sätt?
Å hur gör man det?
Många frågor hopar sej.

Väl nere på udden kan jag se att det är mycket folk på plats.
Ett helt gäng med läckerbitar, nej, nej, nej, jag menar dykare håller på att göra sej i ordning för att utforska denna kalla och blöta Lule Älv.
Ulf Westfahl berättar om hällristningar som ska kunna finnas i djupet.
Dykarchefen berättar om hur det praktiskt går till att dyka.
Benny Ståhl och Ingalill berättar om hur det var att bo och leva här innan uppdämningen.
Väldigt intressant.
Kaffe och hembakade, underbara bullar, fanns till alla och envar, alldeles gratis.
Ingalill, Jonny och Britt-Marie skötte allt med glans även om jag kunde höra Jonny muttra något om att - Det ska då slösas med veden!
Men även denna gång kan jag ha hört fel.

Flytetyg av många slag fanns att skåda, två olika flottar med parasoller, grillar, hundar och folk, flera olika båtar, varav en hade en inombordsmotor på 140 hästar!
Jag tror det var Jonnys båt.
Jag tappade koncentrationen ibland, (så jag kan ha missat något vattenfordon) eftersom jag var tvungen att skärskåda dessa dykare så att dom inte missade något i sin utrustning.
Hade dom gjort det hade jag med varsam hand genast ryckt ut och hjälpt till.

För att undvika att vara för hjälpsam begav jag mej istället hemåt tätorten, nöjd och belåten, både av det jag sett, hört och inmundigat.

Tack för ett härligt arrangemang!

Håll dykardräkterna blöta!

Gunilla

Heroiska räddningsinsatser

2009-08-12T18:51:00.002+02:00

Ja, då var det dags för den avslutande delen i denna solskenshistoria, ni vet den som började med att åskan for norrut mot Högträsk.

När vi satt oss i båten för återresa upptäckte jag en fripassagerare, en stor svart vacker skorv!
- Det där är en dykarbagge, säger guiden.
- Ok, han får följa med oss tycker jag, sa jag.
I en rasande fart skjuter båten iväg ner längs efter älven och det är då jag upptäcker det!
Skorven är åkrädd!
Han klamrar sej fast i båten med alla sina 6 små ben och kryper efter en stund ihop i fostersställning och nära på kräks.
Jag blir tvungen att säga till chauffören, piloten eller kaptenen att sakta farten och genast slappnar fripassagararen av och börjar återigen sin upptäcktsfärd på fartygsdäcket.
Nu råkar vi på ett annat båtsällskap, Kuoukabor i full färd med att fixa den lyxigaste fiskmåltiden man kan tänka sej - abborrfiléer.
Ja, dom fiskade inte filéer, dom var ju tvungen att dra upp hela fisken förstås, men resultatet skulle i slutändan bli filéer.
Båten var så full av fisk att den nästan kantrade - trodde jag - för i verkligheten var det så att piloten på mitt fartyg behövde gå i land och pinka.
Å i sin iver hade han dubbelparkerat på denna Stora Lule Älv och var således tvungen att springa över abborrfiskarnas fiskebåt för att så äntligen nå land.
När båten så slutat gunga hörde jag ett mummel som lät liknande:
- Ska fan inte gå å fiska när folk ska ränna kors och tvärs över båten.
Jag kan ha hört lite fel, men å andra sidan blev vi bjudna på kaffe och jättegoda mackor.
Nu till räddningen.
Mitt i kaffedrickandet känner jag att någon nafsar eller kanske klöser mej bak på vaden.
- Aj, vad var det där?
Å så viftar jag till och vad är det jag knuffar ner från mitt ena rasben?
Jo, skorven!
Den otacksamma typen går till attack på mej trots att jag lät den följa på denna härliga resa längs älven.
Nu åker den ner i vattnet, för chauffören sa ju att det var en dykare!
- Nej, säger chauffören, det är ingen dykare, den drunknar!
Nu sätter min ibland överdrivna hjälpinstinkt igång!
Av med min ena dyra foppatoffel (29 kronor på Dollar Store) och fånga upp den lilla stackaren.
Det gick bra ända tills jag inser att vi ankrat båten intill den Store Skorvdräparen!
Det började rycka i dom svällande bicepsmusklerna och ögonen hade fixerat den intet ont anande skorven som nu lugnt traskade på relingen mot sitt grymma öde!
- Nej, du rör den inte!
Återigen fick min foppatoffel göra en insats, fort fånga den igen och se till att få den i land.
Det lyckades och lättnaden kunde återigen bre ut sej i mina bröst, nej mitt bröst menar jag.

Tidigare på dagen på den underbara playan hade en annan räddningsinsats skett.
Kusken på mitt skepp fick plötsligt syn på något konstigt som sprattlade i vattnet.
- Men vad är det där?
- En trollslända!
- Å den håller på att drunkna!
Foppatoffel igen, ut i vattnet och fånga den.
Så sitter då en vacker glänsande trollslända på min toffel och putsar sitt vackra huvud som den vrider fram och tillbaka för att riktigt komma åt med sina små tassar.
Å lättnaden ber ut sej i...

Nu börjar klockan gå mot kväll och fartygskonvojen beger sej tillbaka mot hamnen där bilen väntar för vidare transport till tätorten Vuollerim.

Å en sån dag!
En riktig äventyrsdag!

Håll stövlarna leriga!

Gunilla

Åska i Högträsk

2009-08-12T18:20:00.006+02:00

Ja, jag håller med - det har varit dåligt med uppdatering, men nu ser jag ju att det finns några som är lässugna, så nu bär det iväg.
Roligt med kommentarer.

Kanske inte så mycket fiskehistorier, även om jag just nu längtar väldigt mycket efter surströmming!

Jag tror jag börjar med en liten solskenshistoria.
Senaste söndagen fick jag ett sådant trevligt sms på morgonkvisten - Båttur på älven, ska du me?
Jomenvisst ska jag det, solen skiner och tempraturmätaren räcker nästan inte till även om det är ganska tidigt på dagen.
Efter diverse praktiska göromål - packning, handling och bilkörning, anländer jag till den avtalade platsen.
Jaha!
Åakan dånar och regnet faller i ett bedrägligt lugnt tempo, färdigt att kasta sej över oss så fort vi satt oss i båten förstås.
Hur gör vi?
- Det är ju du som alltid säger att det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!!!
-Ja, säger jag, det kan väl hända, men hur sjuttsingen klär man sej mot åska? I heltäckande blixtlås kanske?
- Nä, det är sant, men åskan brukar alltid fara norrut mot Högträsk.
- Ok, jag litar på dej, men håll dej nära stranden, helst på skuttavstånd.
Båten lastas med 2!!! kylbagar och en ryggsäck.
Ska vi inte bara ut över dan?
Så brummar båtmotorn igång och tack och lov, den dånar så högt att den överröstar all tänkbar åska som förhoppningsvis far norrut mot Högträsk.

Ömsom sol och ömsom skugga, än så länge inget regn och åskan försöker jag förtränga.
Chauffören, piloten eller rättare sagt kaptenen guidar mej genom älvens alla krökar och plötsligt får vi syn på Kaninholmen.
-Här skulle jag vilja ha en stuga, men det skulle aldrig gå att komma dit på vintern för isen blir aldrig nog bra.
- Men! Bygg en bro vet ja!
Den kommentaren la sej inte riktigt i god jord så jag tror att stugplanerna blev lagda på is.
Även om isen aldrig blir riktigt bra.

Nu närmar vi oss Playa del Subbat och här finns det människor!
Janne och Lisbeth, vad roligt!
Grillen tändes, korv grillades, kaffe kokades och sen tog den manliga delen en liten skogspromenad medans vi flickor satt och beundrade åskan som naturligtvis for norrut mot Högträsk, precis som guiden hade lovat!
När dom svettiga herrarna kom tillbaka blev det bad, vilken himla tur att inte jag hade promenerat, för bada, det ville jag inte.
Även om isen inte blir riktigt bra.
Efter ytterligare en panna kaffe bestämmer vi oss för att börja dra oss mot bilen, trots att himlen nu är klarblå, borta är regnmolnen och borta är åskan, för den for ju........
Ja, det där vet ni ju nu vid det här laget.

Nu börjar vi närma oss nästa rubrik: Heroiska räddningsinsatser!
Så därför avslutar jag denna lilla solskenshistoria.

Håll stövlarna leriga!

Gunilla

Klart för drabbning

2009-06-29T19:12:00.005+02:00

Så blev det då äntligen morgon å dags för avfärd till midsommarens största drabbning.
Vi såg ingen björn men väl en älg.
Detta faktum kom senare att medföra en liten diskussion.
I år skulle vi avnjuta midsommarbuffén innan vi började fiska, för vis av erfarenhet kom vi ihåg att hungern brukar ansätta oss våldsamt precis i det ögonblick när allt är som mest kritiskt.
Det har i och för sej aldrig varit riktigt kritiskt ännu, men mat är så gott att man inte ska missa ett tillfälle att njuta dessa kulinariska läckerheter.
När maten var avklarad och kaffet kokt, börjar dom första modiga fiskarna (dom på två ben alltså) anlända.
Flugfiskespön, håvar, gäddkrokar, kylbagar, solstolar, trollingbåtar (dom fick vi mota bort, där gick gränsen), förtält och en och annan Kuoukabo kunde siktas.
Å precis klockan 12 denna vackra sommardag kastades duppar, drag och faktiskt en håv(!) ut i vattnet.
Innan första masken och spinnaren hade slagit i vattenytan kastade sej dom våldsamma och feta, fiskarna upp i tron att det var Lindas räkor dom skulle få kalasa på!
Otur för dom, för nu håvades det och drogs stora granna regnbågar, öringar, gäddor, abborrar och annat slemmigt upp ur detta blöta vatten.

Många fiskar drogs upp av nöjda fiskare men gladast var nog Frank som äntligen hade fått en gädda på kroken!
Men han var inte ensam för även Ida hade lyckats fånga en likadan grann ädelfisk.
Vi räknade att det var ca 55 ivriga fiskare på plats.
Hur många fiskar som drogs upp var svårt uppskatta men vi tror dom flesta åtminstone hade fått känna ett eller annat ryck i snöret.
En härlig dag med bara en enda liten diskussion:
Har björnar horn?
Ja, vi var tvungna att ta oss en riktig funderare.
Roffe kom nämligen och berättade att han sett en björn vid Kirtik strax efter att vi hade kört där förbi.
Å vi hade sett en älg!
Nu kunde vi inte enas om ifall det verkligen var en älg eller en björn vi sett, för vi ville ju så gärna också ha sett en björn!
I och för sej hade ju vårat djur horn och enligt expertis på platsen kunde det konstateras att hur vi än försökte kunde vi inte bräcka Roffes björnobservation!

Efter en härlig midnattsprommenad i trevligt sällskap avslutades denna kväll som så många andra gjort – med kortspel.
Å precis när solen började stiga igen fick vi fint besök utanför kojfönstret – en gigantisk duva.
Vi tror det var en rov- duva som troligtvis gnagat lite på Roffes björn och nu siktat in sej på småfåglar till efterrätt.

Nu när midsommaren är avklarad längtar vi efter surströmmingen, men till dess:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Separationsångest och midsommar

2009-06-29T19:07:00.008+02:00

Så har det då hänt – jag har tappat vårdnaden av min ivriga, envisa och påträngande ”vän”!
Separationsångesten formligen klättrar uppför bergssidor och under stora mossiga stenar.
Men nu är det gjort och man får stå sitt kast, för nu har jag inget längre att skylla ifrån mej på. Latmasken är utrotad från en behaglig tillvaro djupt inne i min krumma ryggrad!
Kära nån!
Å det i kombination med att visdomständerna är bortopererade sen länge finns inte mycket att hoppas på!
Men jag vet att jag duger till barlast bakom skotrar och eventuellt som dörrstopp i Långträsk.
Mata fiskarna är också en syssla jag kan, för med tanke på hur mycket mask dom har gnagat från min krok både i vinter och sommar så borde ett stort antal av dessa simmande djur ha ökat avsevärt i vikt.
MEN, man får vara glad för det lilla ibland.

Fisket har det väl annars inte varit så mycket bevänt med, eftersom jag har behövt hjälp med allt – bära utrustning, montera ihop utrustning, maska på utrustning, kasta ut utrustning, veva in utrustning, eventuellt kroka av från utrustningen, kasta ut utrustning igen….
Herregud vad Annmari har fått kasta!
Herregud vad bra jag har haft det!
Herregud vad dumt avslöja att jag snart klarar av allt själv igen!

Midsommaren skulle tillbringas vid Pajkajaurs strand, för där simmade ett gäng småfeta, vrålhungriga regnbågar omkring, färdiga att gå i clinch med läskiga maskar och glittrande drag.
Kvällen före satt vi vid elden alldeles invid stranden och myste.
Men mysigheten förbyttes ganska snabbt till förvåning gränsande till förskräckelse.
Dessa blodtörstiga varelser som vältrade sej i vattenbrynet formligen nafsade oss i knävecken!
Vi fick freda oss genom att kasta Lindas jättegoda räkor i gapet på dom och snabbt rusa upp till tryggheten i Krilles husvagn.
Vilken tur att den råkade stå just där just då!
När benen slutat darra av rädslan som drabbat oss, zick-zackade jag mej fram mellan tallarna till min lilla grå bil för hemfärd till tätorten Vuollerim.
Hem för att drömma om den stora fångsten som skulle landas på själva midsommarafton!

Sov gott

Å håll maskarna feta!

Gunilla

Snöstorm och båtflytt

2009-04-21T16:33:00.004+02:00

Efter skoterskjuts uppför Porsiberget med vidare destination Dövattnet kom vi fram till en skön eld vid våreldstan.
Mat i magen med en rasande fart och sedan skulle sjön beskattas.
Annmari och Micke hade redan hunnit värma upp fiskegrejorna så nu var det bara jag kvar.
Tysta (så tysta som bara vi kan vara) smög vi oss fram efter stranden för att så försiktigt som möjligt släppa ner krokarna i dom färdiga pimpelhålen.
Kan hända att vi hann avhandla nån liten men viktig detalj under tiden, men rätt så tysta var vi.
Nu gav det inte så väldigt bra resultat, det vill säga inte ett napp.
Så vi fortsatte förbi bakvalen för att överraska dom på sommarfiskestället.
När vi som bäst sitter där fullt koncentrerade på vår uppgift börjar det snöa och blåsa, det formligen vräker ner och vindarna viner, så pass mycket att vi inte kan se andra sidan på sjön!
Får då en snilleblixt!
-Annmari ta ett kort med min telefon där jag sitter översnöad, så att jag kan skicka till smålänningarna.!
Sagt och gjort, så gör vi.
Med det resultatet att jag får en bild tillbaka av hon som bor i Småland.
Där dom ligger i bikini på gräset och solar!
Stackars människor!
Dom har ju ingen snö!
Uppiggade av den vetskapen traskar vi tillbaka mot eldstaden för nu börjar snöfallet avta så vi hittar.
Efter en stärkande kaffetår beger vi oss till kojan för att avnjuta Krilles kokta älgkött.
Jättegott med kokt potatis till!
Kvällen avslutades som vanligt med lite kortspel och jag har helt sonika förträngt vem som vann!
Å snart började dom välbekanta ljuden höras från babords sida.
ZZZZZZZZZZZ………………..

Nästa morgon började med strålande solsken och några kalla minusgrader.
När frukosten slukats tar Annmari och jag på oss promenadskorna och börjar vandringen mot Tjuresape.
För denna dag ska en båttransport utövas!
En båttransport med skoter!
Glada i hågen traskar vi iväg efter skoterspåret som dagen till ära är både hårt och lättgånget.
Tänk vad länge sen vi nött på dom här skogsområdena, säkert flera år sen sist.
Över Pajkajaur bär det och upp på skoterleden mot Ruopso eller är det Petters pass, huvva nu är det länge sen vi var här när jag inte ens kommer ihåg vad det heter.
Men nu gör sej latmasken till känna, vi måste stanna och vila en stund.
Å titta där far Jonny och Ingalill, men dom ser inte två små pausande snöprinsessor minsann.
Vi fortsätter men pauserna blir tätare och tätare och spåren blir krokigare och krokigare.
Nu har ni säkert bilden klar för er varför dom blir krokigare och krokigare, men tji fick ni och när vi kommit fram till Arvidsjaursvägen sa ryggen stopp! Inte en meter till!
Då kommer karavanen skridande fram, 6 skotrar och 1 BÅT!
Jonny och Ingalill först med sin kälke plus Fiskechefens kälke, sen självaste Patron med båten fastsatt på Jonnys timmerdoningar.
Efter dom kommer Gonnar- Gonnar, Micke, Krille och Janne som ett pärlband.
Flickorna får skjuts och det bär iväg mot Tjuresape.
Allt är frid och fröjd, båten böljar fram som om det vore på Atlanten, förbi Pello 2an över Björnlunkspåret genom småtallskogen.
Men vad är detta!
HINDER PÅ SPÅRET!
Alla stannar och spanar ut över skotrerspåret.
Vad sjutton har hänt?
Två kälkar står parkerade som ett V mitt på spåret.
Spridda fniss börjar höras.
Jonny har tappat båda kälkarna utan att märka det!
Raska armar kopplar fast den ena kälken bakom Gonnar- Gonnar och den andra lyfts upp i båten.
Så fortsätter färden och vi kan se att någon motoriserad bäver varit i farten för att göra spåret nog brett för båten att komma fram.
Väl framme på sjön berättar Ingalill att Jonny hade varit och hämtat motorsågen på skotern och när han skulle sätta tillbaka den hade han undrat: Vars fan är kälkarna?!!
Fniss!
Det visste vi!
Å tänk att inga kommentarer kom om det missödet!
Eller nästan inga kommentarer.
I och för sej tror jag inte att vi pratade om annat på hela dagen.

Sen föjde en ljuvlig dag med mycket fiske och lite fisk.
Solen värmde oss och backen vid bakvalen gav oss lä mot den ilskna vinden.
Korvmojjen var öppen och man sålde varm korv hela eftermiddagen och det serverades även varm choklad.
När vi var nöjda med all båttransport, allt fiske, all varmkorvätning, alla kommentarer angående kälkarnas avstjälpningsplats och all chokladförtäring begav vi oss åter tillbaka till kojan för att än en gång njuta av Krilles kokta kött.
Å trot om ni vill kvällen avslutades med……….
Just det kortspel.
John Blund anlände och slet och drog i oss tills vi uttröttade stupade i säng ackompanjerade av…………..
Sov gott.

Till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Påsk-lake och kvast-trubbel

2009-04-21T16:29:00.002+02:00

Skärtorsdagen bär det ju som bekant av till Blåkulla med kvast, katt och kaffepanna.
Nu hade jag tyvärr glömt kvar kvasten uppe i stugan sen förra året så jag fick ta bilen den första biten.
Efter sliriga vägar bar det iväg mot Skavvejaur (Vareluokta i folkmun).
Jag försökte kolla om någon av kvast-kompisarna fått igång sina flyganordningar, men jag kunde inte upptäcka en enda under hela vägen upp.
Väl framme var det bara att ringa efter VST, det vill säga Vareluokta Skoter Taxi.
I stugan var det varmt och skönt och kaffet färdigt!
Härligt!
Näten var på plats under isen, det hade morfar (pappa) och stora pojk-ungen fixat, så vi var säkra på att svältdöden kunde hållas borta.
I och för sig kan ju ett halvt dussin plastkassar proppfulla med allehanda läckerheter från våra varuhus också bidra till att vi skulle överleva alla dessa 5 dagar.

Till natten hade jag likt prinsessan på ärten bäddat med flera madrasser för att få sova som en avsmullen grizzlybjörn.
Det lyckades!

På morgonen i den ljuva solens sken var det dags att hasta ut på isen för att kolla nattens fångstanordningar (näten).
Sik, abborre och en jättelake!
Den ska vi ta reda på, varvid fadern fick lov att flå och filéa den lilla läckerbiten.
-Nog vet jag väl att jag gör det här i onödan!
-Oh nej! Den ska vi smörsteka i morgon på påskafton.

Påskaftonen kom och näten skulle vittjas igen å den här gången hade vi en grann harr i maskorna.
Med fjäll så stora och hårda att jag fick överlämna fjällandet till större och starkare typer.
Efter att ha lapat sol hela förmiddagen på isen, släpade vi oss tillbaka till stugan för att fortsätta den ansträngande övningen att slappa på ett renskinn under den varma solens strålar.
Så kom då påskaftonsmiddagen!
Nu ska laken avnjutas!
Smörstekt och med gräddsky!
Det fanns ju dock en hel del annat att äta, lax, sill, skinka (börjar låta som om det är julafton), avokado, stenbitsrom, krustader, skagenröra, det vill säga väldigt mycket god mat.
Men en sak är säker: alla ska smaka på den där laken!
Vare sej dom vill eller inte!
Så blev det och jag kan inte säga att jag kommer ihåg att någon direkt jublade över den delikatessen, men jag tyckte i alla fall att den var god!!!
Även om varken påskharen eller julbocken kom på besök var det en helt ljuvlig påskhelg i solens och slöhetens tecken.
Inte en centimeter på skoter!
Å endast en abborre på pimpel, men vad gör väl det när lakarna fastnar i näten!

Till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Eldsprak och kaffedoft

2009-04-07T17:07:00.005+02:00

Tänk att få vakna till eldsprak och kaffedoft!
Vilken start på dagen!
Ibland tänker jag att den där latmasken som tagit plats i ryggraden faktiskt kan vara bra att ha!
Även om jag inte så ofta brukar vara först uppe å få fart i kaminen och kaffepannan på plats, så har det hänt, men just nu kan jag skylla på den elaka masken.
Annmari är först uppe och fixar alla morgonbestyr och till slut är kaffedoften oss övermäktig, vi måste också stiga upp.
När krävan fått sitt uppstår ett dilemma – vars ska vi fiska idag?
Kalsok får vila, Rörtjärn för nära, Tjuresape för långt bort, Pajkajaur för dålig, Pellokis för bra(!), nej vi tar Långträsk.
Sagt och gjort, Annmari och jag promenerar dit i sakta mak, vilar lite efter vägen och försöker få syn på någon morgonpigg tjädertupp eller yrvaken orre, men se där gick vi bet.
Väl framme vid Långträsk upptäcker vi att det redan har hunnit vara någon där, det finns öppna pimpelhål!
Bra!
Micke ansluter med skotern och inser att där han helst hade velat fiska är det ännu skugga – inte trivsamt där inte!
Efter några halvhjärtade pimpelförsök känner vi att den här sjön inte ger oss särskilt bra vibrationer så vi lufsar istället iväg till Dövattnet.
Men stackars Lilla Gubben!
Hur ska han nu hitta oss, vi sa ju att vi skulle slå läger just i Långträsk.
Skit i det!
Nej, vad säger jag!!! Klart vi talar om för honom vars vi är, har kommer ju med maten och med tanke på hur bra fisket går får vi nog se till att det finns korv och fläsk som nödproviant.

Just vid bron möter vi några skoterekipage, som storstilat stannar på andra sidan för att vi ska kunna trippa över i lugn och ro.
Men se det är ju Lennart!
- Hade jag sett att det var Gunilla som kom skulle jag ha gasat på så hon fick hoppa av bron! säger han.
Lennart är en av mina favoriter vad gäller att slänga käft, men jag får inte fram ett ord till försvar denna gång! Hämnden är ljuv, jag kommer tillbaka med fulladdat ordförråd till nästa gång vi möts!
Väl framme har Micke redan börjat scanna av sjön, det vill säga han hade börjat pimpla precis där man kommer ner på isen.
Tjorviga och opålitliga som vi är ville vi naturligtvis över till andra sidan, för det är ju där dom är – fiskarna alltså.
Solen formligen vräker ner strålar på oss och det är BARA SÅ SKÖNT!
Återigen en sån här härlig vårvinterdag som får oss att pusta och stånka och stöna över hur ljuvligt livet kan vara.
Å som grädde på moset kommer Ella, som bor i kyrkostaden Jokkmokk och hälsar på oss.
Med sin fina kälke som hon vann på pimpeltävlingen susar hon och pappa Micke i en väldig fart nerför backarna runt eldstan.
Med god mat i magen och efter en tupplur på det lånade skinnet är det dags att återvända till tätorten Vuollerim med mycket sol i sinnet men med väldigt få fiskar i bagaget.

Glad Påsk på er alla och håll maskarna glada och feta!

Vi ses i Blåkulla!

Gunilla

Honda på skoterspår

2009-04-07T17:03:00.002+02:00

Fortfarande inte mycket att förtälja angående vinterns ädla fiske även om vissa tappra försök gjorts för att lura storingen.
Den lediga fredagen användes till att vara på jobbmöte(!) i Jokkmokk, att hälsa på ungar och mammor och pappor samt att städa upp i källaren efter ett härligt avloppsstopp.
Nu var det inte så farligt eftersom hushjälparen hade sanerat bort nästan allt, behövdes bara en liten slutputsning.

Men lördagen skulle med alla konstens regler fördrivas med fiske.
Så när inhandling på varuhuset gjorts bar det iväg med Hondabilen upp mot Porsifjällets vita vidder.
Å vitt var det!
Solen hade börjat kasta sina solstrålar över det snötäckta landskapet och
inte en bil hade körts på Lomyrvägen sedan senaste snön fallit.
Det var ganska slirigt men vackert, tänk vad mycket spår jag skulle se på vägen!
Spår fick jag se – skoterspår! För när jag passerade under kraftlinjens sprakande trådar var det inte längre en väg jag körde på utan ett skoterspår!
Jag kan säga som så – att var det slirigt från början så blev det JÄTTEslirigt nu!
Gick ganska bra så länge skotrarna hade kört i bredd så att jag rymdes med hjulparen där emellan, men sen när jag skulle trixa fram och tillbaka och upp och ner över kanterna som tryckts upp blev det gormigare.
Men jag lyckades och trot om ni vill – när jag kom fram stod det en skotertaxi och väntade för vidare transport till Kalsokträsk.
Efter en ovanligt trygg färd kom vi fram och nu var det bara att börja släpa renskinnet efter sej mellan alla färdigborrade pimpelhål.
Renskinnet!
Helskotta!
Det glömde jag kvar i bilen, fastän att det sista jag tänkte på när jag skulle sätta mej på skotern var – att det hade varit skönt att ha något torrt och varmt på skotersitsen!
Hjärncellen hade tydligen redan då tagit semester!
Skinnet låg ju i skuffen!
Men tur som en tokig – det fanns ett skinn där vid eldstaden som jag kunde låna.
Mycket folk på isen, vars är mina kompisar?
Inte en Grizzly i sikte, vars kan Annmari vara?
Aha, är det inte Mickes skoter jag anar där borta?
Jomenvisst, där var dom!
Ingen storfångst gick att skönja vid deras fötter, fiskarna verkar trögflirtade.
Men vad gör det när vädret är så ljuvligt!
Matpaus och gott kaffe uppväger att rycken i snöret lyser med sin frånvaro.
Byter fångstplats efter maten och då är solen så varm och skön att undertecknad utan vidare somnar på sitt lånta skinn – tänk att man kan ha det så här bra!
Å när solen börjar visa att eftermiddagen snart tänker övergå till kväll beger vi oss till kojan för mer god mat och en spännande kortspelsomgång.
John Blund börjar ganska snart tjata på oss om att nästa dags fiske kräver en god natts sömn.
Vi lyssnar på hans goda råd å kryper i säng och kunde konstatera att den välbekanta nattvisan hade börjat brumma från en av sängarna.

God natt!

Håll maskarna glada!

Gunilla

50, 60, och 80 ÅR

2009-03-31T17:08:00.003+02:00

På grund av flera jämna och viktiga födelsedagar har det inte blivit mycket till fiskefunderingar på sistone.
Men några små utflykter har det ändå gått att trycka in mellan all tårta som skulle ätas och allt kaffe som skulle drickas och alla presenter som skulle öppnas.
En tur upp till stugan i Vareluokta med 80-års kalas och nätfiske under isen till exempel.
Den helgen när det faktiskt var väldigt soligt och varmt och nästan vindstilla.
Den äldsta och yngsta medlemmen av maskulint kön gav sej ut för att göra alla hål i isen som behövs för att få ut dessa rutiga fiskfångstanordningar.
Vi andra satt lugnt tillbakalutade på ett renskinn och höll sträng uppsikt över att allt gick rätt till.
Å det gjorde det, ishästen galopperade så lydigt under isen och hittade rätt varje gång, det vill säga hamnade mitt i det stora hålet i isen så att snöret för fångstnäten gick att hala upp.
Fångsten var väl kanske inte särskilt stor första morgonen vi kollade, men det blir nog bara bättre å bättre.

Nästa tur var en väldigt tidig morgonfisketur till Dövattnet som föregicks av en liten för- överraskningshyllning till våran fiskechef.
Den morgonen, tror inte klockan var mycket mer än sju, drog ett ivrigt gäng iväg mot Dövattnet för att bärga nåt stort och tungt upp ur pimpelhålen.
Lite kyligt så tidigt på morgonen, men solen tittade sömnigt fram över trädtopparna och färgade hela sjön ljuvligt vacker.
Hål borrades och krokar släpptes ner i hopp om att ”den store” ska fastna.
Nu blev inte det tyvärr inte så och vi fick avbryta fiskafänget vid tiotiden eftersom den ene fiskaren hade dagbarn att ta hand om och den andra skulle få långväga främmande.
Men kaffe och en jättegod mazarinkaka hann vi med när vi kom tillbaka till kojan innan hemfärd.
Med förhoppning om fler fiskefångster ber jag er:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Ps. Pimpeltävlingens funderingar finns på en annan sida, tror det kan vara på startsidan om fiske.

Storfiskaren från England

2009-03-05T19:13:00.001+01:00

Så var det då dags igen!
Med dom härligaste minnena från förra helgen när rödingarna slet och drog i fiskelinorna kämpade vi oss iväg till skogen.
Eftersom latmasken tydligen har bestämt sej för att min rygg är ett bra ställe att bo på, så fick jag även denna helg förlita mej på vänliga snöskotertransportörer.
Nu var visst fjädringen i ordning så nu gjorde det inget att grevpojken hade lagt på sej ett okänt antal muskelkilon.
Vi samlades som vanligt i kojan för god mat och ett uppiggande kortspel.
Mellan givarna drog vi upp riktlinjerna för morgondagen, som vi visste skulle innehålla en par stycken hitresta engelsmän.

John Blund attackerade oss och tystnaden lägrade sej över kojan!
Nu ljög jag – det var inte alls tyst - det snarkades friskt, lika friskt som en smärre orkanvind.

Så kom då morgonen och efter frukostbestyren drar vi oss mot Dövattnet.
Solen skiner och det är helt enkelt en helt underbar dag!
Å nu har äntligen Björn kommit tillbaka till oss i dom läskiga skogarna. Han har tillbringat en längre tid i den kungliga hufvudstaden minsann!
Tur för oss att han kom, för våran materialförvaltare verkade ha fastnat på något trevligt ställe och vi var utan både borr och yxa.
Nu hade ju Björn så klart en yxa så vi kunde öppna hålen från gårdagen.
Det nappar rätt bra, men ingen storing vill komma upp till oss på ovansidan isen.
Solen värmer och det är såååååååå ljuvligt på isen.
Å nu jä… sitter det nåt på kroken!
Men herregossan ändå, en sån liten söting!
Puss på dej, vi syns till sommaren!
Magen börjar knorra och vi drar oss tillbaka till elden och stekpannorna.
När vi sitter med mat fulla munnen dyker Frank, Linda, Steven och James upp.
Hej, hello, välkommen, welcome……….
Vi hinner inte ens bjuda på fika innan dom är på väg ut till pimpelhålen för att försöka (!) få sej en fisk.

Vi tar det lugnt vid grytorna, tuggar och njuter för fullt!
DÅ HÖR VI: I’ve got one!!!
Dom får alltså fisk!!!
Å inte en fisk, utan flera!
Fort ut igen, vi kan ju inte vara sämre!
Joooooooo, det kan vi, medan James åtta år, som är här för första gången, som aldrig har pimplat, som aldrig har ”gått på vattnet” förut, får fisk på fisk, blir vi alldeles utan!!!
Med famnen (!) full med fisk fotograferas den stolta premiärpimpelfiskaren från alla håll och kanter.
Vi kan ju inte annat än gratulera, även om vi var lite avundsjuka!
Nu, blev det tid för lite mat och fika även för dom och en massa prat.
Det pratades på engelska och det pratades på svenska och det pratades i nattmössan också.
När solen började dala, kände vi att det var dags att packa ihop och fara tillbaka till stugvärmen för mer god mat och några rövarhistorier.

När dom nöjda, mätta och kanske lite trötta storfiskarna drog iväg hemåt blev det en avslutande kortspelsrunda för oss och efter det lyckades Johan Blund återigen lura iväg oss till drömmarnas land.

Till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Fortsättning

2009-02-24T16:48:00.003+01:00

Oj, vad gott!
Det var bara den första för den här dagen, det kommer att bli många fler (semlor alltså).

Så var det då dags för nedsläpp!
Maggotar i alla färger glänste på kroken och spänningen var stor, hur stor kommer den att vara – regnbågen alltså?
Stilla, stilla, inte ett ryck i linan!
Hålbyte, motorisborren hade gått varm och även han som höll i borren såg varm och trött ut.
Men vad var det?
Var det inte en liten känning, ryckte det inte lite i linan?
Nu igen, å den är inte liten, rackarns vad den kämpar, tur jag har ny stark utrustning!
Men vad konstig den ser ut!
Inte alls den stora regnbågen som jag hade väntat mej!
Det är ju en rödingfiskrumpa!
Jag hade alltså krokat den rackaren i stjärten!
Å röding, såna gillar jag, allra helst i stekpannan.
Efter det drogs det fisk på alla håll, Ingalill fick flera, Annmari fick flera, till och med jag fick fem stycken!
Men nu tror ni att det var rovfiske på gång, eller hur?
Nix, inte det, av mina fem pussade jag och släppte tillbaka fyra (en av dom ofrivilligt), Ingalill fick också släppa tillbaka några å Annmari gjorde likadant. Bara med den förhoppningen att vi ska få träffa dom om cirka ett kilo!
Men den största fick faktiskt pappa Johnny, tror det stordådet finns på film till och med.

Av dom fiskar som inte fick returbiljett till sjövattnet, njöt vi nu i fulla drag. Knaperstekta med lite potatis och nybakade mjukkakor. Herregud vad gott!
Hemgjorda semlor till efterrätt, nästan så man trodde att man var i himmelriket!
Sen hade vi sån tur att Ella hade tagit med sej mjölk och oboy som vi nu kunde värma i Kirtikbondens fina kaffepanna som fraktats dit för detta ändamål.
En och annan lite apa slank också ner.

Mycket folk passerade förbi under dagen och som tur var kom Roffe som inget annat ville än hjälpa oss med transport tillbaka till kojan.
Jag säger då det, vilka vänner vi har!

Dagen avslutades med ännu en gryta kokt renkött som Olle och Hannele släpat ända från kraftverkssamhället Porjus.
En omgång kortspel orkades med innan vi alla utmattade kröp ner i våra sängar och drömde om maggotar och storrödingen!

Till nästa gång:

Håll maskarna feta och varma!

Gunilla

Röding, semlor och varm oboy

2009-02-24T16:46:00.001+01:00

Efter en hel evighet av ofiske bar det nu iväg med spända muskler och nya pimpelspön.
Ofisket beror på ett okänt antal faktorer men bland annat på a birthday (utrikiska, det vill säga engelska och det betyder födelsedagskalasfirande), marknad (ni kanske har hört talas om den – Jokkmokks marknad, den har faktiskt pågått några år, startade till och med före Fiskechefens födelse, så den är heeeeeeeeemskt gammal), och en välbesökt paltmiddag i Gammelskolan.

Men nu skulle dom tas, undertecknad har fått ett alldeles nytt pimpelspö – en ABU Pimpel 2!
Ny lina som ska tåla en mindre barracuda och ett blänke som kan locka den färgblindaste gammelröding hur lätt som helst.
Ryggen (kan vara latmasken) har sett till att rörelseförmågan har sänkts avsevärt, så denna gång fick jag anlita skoterskjuts.
Gick hur bra som helst, trots att innehavaren till fordonet påstod att passageraren måste ha ökat ordentligt i vikt eftersom fjädringen inte orkade. Det vill säga mattan skrapade oroväckande mot underredet.
Men vi var två passagerare och jag är säker på att det var den lilla grevungen som blivit fasligt tung (muskler förstås!).

Nykokt kaffe i den fina Långträskkojan som nu är utrustad med klähängare, hyllor, tavlor, grytor, pannor och annat som är bra att ha, smakade ljuvligt.
Å som grädde på moset vankades det kokt renrygg i nästa koja, renrygg som formligen smälte i munnen. Mmmmmmmmmmm…………
För att slipa formen slog vi till med ett parti kortspel som vanns av någon tror jag.

Så kom då den efterlängtade lördagmorgonen!
Lilla Gubben studsade ur sängen och undrade vars fruarna ville bli fraktade denna ljuvliga dag.
När vi hämtat oss från chocken kom vi fram till att Dövattnet nog blir jättebra.
Eftersom jag är en sladdfru skulle jag få åka på sladden.
Men innan den hade hunnit köras fram kom Gonnar-Gonnar så jag trängde upp bakom honom på skotern innan han hann blinka.

Nu är det ju så att jag inte ens klarar av att borra hål i isen, så stackars (eller stackars å stackars, hon blir ju väldigt armstark) Annmari får borra för oss båda!
Hon blev dock avlastad av Gonnar och senare även av min nya pappa Johhny, han med motorisborren ni vet!

Nu ska jag äta en semla för det är faktiskt fettisdagen idag, återkommer när den är färdigtuggad.

Miss L

2009-01-16T15:52:00.003+01:00

Efter alla dessa skidturer som redan skett - vi har faktiskt åkt bra mer än 6 mil skidor än så länge (Annmari har hunnit få ihop ännu mer, ganska mycket mer tror jag), så ska vi nu ta och plåga stackars Linda hela vägen till kojan.
Vi har bara halva utrustningen med oss, det vill säga stavarna!
För vi ska promenera.
Å Linda knatar på uppför berget precis som om hon skulle ha gjort det varje dag i flera års tid!
Imponerande!
Å nu satte samma procedur igång, fira att vi vann över berget - vi snöt oss och..........
Sen fortsatte vi över myren på härliga genvägar i gnistrande januariljus.
Solen syntes när vi korsade Norrimyrträsk å det var så vackert!
Kan faktiskt finnas någon notering i snön om just det.

Uppe på linjen tog vi nästa belöning - en apelsin.
Finns inget som smakar så gott som en saftig apelsin när man är svettig och varm och lite mör i benen.
När vi kommit in på GonnarGonnars genväg insåg vi att det inte bara är jaktledaren vi måste prata med. Vi måste även ta ett allvarligt samtal med renägarna som har sina djur i dessa trakter.
Dom trampar OCKSÅ sönder våra spår OCH gör fällor som vi trillar ner i.
Ytterst allvarligt!
Dom kan väl lära renarna att om dom ska färdas på våra spår, får dom faktiskt lära dom att smyga och trippa försiktigt utan att lämna stora gropar efter sej!
Vad mycket -dom- det blev i den där meningen!

Så kom vi då fram till en varm och skön koja för att få oss lite mat i krävan.
Å Linda var så pigg och fräsch, så att om vi inte visste att hon hade gått med oss hade vi trott hon hade kommit med skoter.

Efter en trevlig kväll somnade vi gott med en tanke i huvudet - i morgon ska vi FISKA!

Till nästa gång:

Håll maskarna feta - å varma!

Gunilla

Äntligen

2009-01-16T15:33:00.003+01:00

Vet ni vad som har hänt?
Äntligen efter 77 dagar får vi äntligen BÖRJA FISKA igen!
Vi hann nästan inte vakna på nyårsdagens morgon innan vi formligen kastade oss ut genom dörren för att i rasande fart ta oss till Dövattnet för den första och största vinterrödingen.

Vi var inte ensamma, Kurt, Björn och GonnarGonnar var redan på plats, med det spelar ingen roll, vi skulle ha den första fisken i alla fall!
Nu ska här borras - jag hade fått ärva en finfin Moraborr som skulle invigas!
Borra, borra........
Men vad sjutton, inget händer?
Den har fått en smäll eller är totalt ovass!
Hjälp, nu är goda råd dyra!
-Snälla Björn, ids du fara över sjön å fråga GonnarGonnar om vi får låna hans borr?
-Jajjamän!
Björn for och kom tillbaka med borren, borra, borra...........
Ner med pirken!
Napp, jag har napp!
Jippi!
Fick inte upp den, men vad gör det, bara det rycker i snöret.
Så ska GonnarGonnar fara hem och gentleman som han är låter han oss ha sin borr och tar med min för reparation nere i byn.
Vilka vänner vi har!

Å nu ska jag bara be att få tala om att jag fick 2009 års första fisk!!!
Den var inte störst och det var ingen röding men det var den första (för min del)!
Så jag pussade honom och talade om att jag gärna ville träffa honom om ca ett kilo å släppte så tillbaka det lilla livet.

Vilken början på det nya året!

Till nästa gång:

Håll maskarna feta - och varma!

Gunilla

Myren - en skidåkares dröm

2009-01-16T15:10:00.005+01:00

Ytterligare en skidåkartur på gång.
Den här gången hade vi bara stavarna att hålla reda på uppför berget eftersom skidorna var i säkert förvar högst uppe på krönet av den väldiga fjälltoppen.
Efter att ha firat segern över berget med att snyta näsan knäppte vi fast laggarna och började hasa oss fram mot Norrimyran.

Detta kan faktiskt vara dan före nyårsafton jag talar om, för som sagt det har hunnit bli många skidturer och lite bloggar och hårddisken, det vill säga minnet hänger inte riktigt med för att hålla isär alla turer.
Men hur som helst, Norrimyran eller egentligen vilken myr som helst är som den ljuvaste dröm för en skidåkare - slät yta, lite träd att krocka med och framför allt vackert!
Det blev som vanligt ett stönande över hur vackert och skönt och ljuvligt och...........
Stackars älgar, dom kommer att vara less på att läsa våra kommentarer i snön innan vintern är slut.
För att dom läser, det är vi säker på, för det är älgtramp överallt där vi har våra anteckningar.
Måste höra med jaktledaren för detta område om inte avskjutningen måste ökas, älgarna trampar ju sönder våra skidspår. Allvarligt på min ära!

Väl framme i kojan gör vi upp en härlig eld och väntar på att den där magiska dagen ska komma - ni vet dagen före den stora dagen då vi äntligen får BÖRJA FISKA!

Natten är lugn, men det är inte morgonen - det rasar en storm utanför, som stundtals får hela kojan att hoppa omkring. Å vi har ingen aning om var vi kommer att vara när vi stiger upp för att gå ut å mata fåglarna.

Nu räknar vi bara timmarna innan det är dags att BÖRJA FISKA!

GOTT NYTT ÅR!

Å framför allt:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Snöfast mascara och ismust

2009-01-16T14:57:00.002+01:00

Så har då äntligen den ljuvliga skidåkarsäsongen börjat!
Premiären var en underbar upplevelse för både kropp och själ.
Att först forcera berget i en rasande fart och sen få njuta av Norrimyrans släta skidåkargolv för att avsluta färden i Långträsk - det är livskvalitet det!
Tårarna rann av både fartvind och sinnesstämning och gjorde sikten tidvis lite dimmig men fram kom vi och maten smakade som vanligt ljuvligt.
Under den färden kom vi på att vi borde uppfinna snöfast mascara, vattenfast mascara vet vi ju redan finns men snöfast skulle behövas för vår del eftersom make upen (detta ord uttalas precis som det stavas, det vill säga - make upp - inte mäjk app) ville på att rinna bort när snön blästrade våra vackra ögonfransar!
Huvva, vad jag svamlar - vi använder väl aldrig make up!
Men idén var bra, om det hade varit så att vi skulle ha använt dylika produkter.

Lilla flickungen kom upp med skoter lite senare för att få njuta av vårat sällskap!
Det var då vid maten som vi insåg att det inte var julmust som Lilla Gubben bjöd på - det var ismust.
En ny variant för i år - kommer nog troligen att bli en storsäljare.

Eftersom denna tilldragelse är väldigt långt tillbaka i tiden kommer jag inte ihåg så hemskt mycket mer, så jag får avsluta med att säga:

Håll maskarna feta!

Gunilla.

Premiärtur med skotern

2008-12-15T19:14:00.002+01:00

Efter ett trevligt möte med god mat på en fredagafton, kom vi överens om att lördagen skulle krönas med den första skoterturen upp till kojan.

-Jaa! Sa lilla flickungen, vad kul!
-Jaa! Sa jag, men vars sjutton har vi skotern?
Efter att ha gått igenom minnesfunktionen mellan öronen kom vi överens om att den måste vara i Mattis.
Alltså måste vi fara upp och hämta den, ganska logiskt eller hur, för hur liten och söt den än är går den inte att skicka med bussen, tror jag.
Eller egentligen så vet jag inte om jag vet vad jag pratar om, för jag har inte frågat någon om saken är möjlig, så vi lämnar det spörsmålet åt andra att reda ut.

Lördagen kom och någon sov ganska länge (det var inte jag) och det hördes inte något från researrangören, så jag putsade och fejade i godan ro och tänkte att vi blir nog hemma i alla fall.
Klockan tickade iväg och nu kom startsignalen, Annmari och Fiskechefen, även kallad Lilla Gubben begav sej iväg uppför berget.
Å vi har inte ens hämtat skotern!
Nu är goda råd dyra!
Först måste Mattisuddens bästa morfar/pappa kontaktas för att få bekräftat att skotern är i tryggt förvar i någon boda.
Det var den!
Raskt drog vi iväg med med Hondan upp till den norra delen av kommunen.
Lastade skotern, rusade in och sa hej till modern å drog sen vidare söderut igen.
Mot Porsi!
Det gick jättebra, vi hittade fram och släpet med skotern satt kvar bakom bilen, härligt!
Denna söta, rosaskimrande skoter, som jag inte gärna vill nämna vid namn. För då kanske Anita som faktiskt brukar läsa dessa anekdoter, genast stänger av datorn.
Kan som ledtråd säga att det är en liten kissekatt…
Hur som helst, det finns ingen back på ekipaget, så vi måste försöka släpa den av släpvagnen.
Det gick bra, flickungen är faktiskt ganska stark, trots sina spindelarmar!
Det börjar bli mörkt och vi känner ett bekant sug i magen, det vill säga, vi började bli hungriga.
Nu drar vi!

Upp för backen till Lund, så långt, så väl, det här går ju bra!
Upp för berget.
Gick också bra!
Fastnade bara lite på en gammal tall som hade behagat lägga sej precis över skoterspåret.
Men vig som jag är skuttade jag av skotern och lyfte loss den hur lätt som helst!
Nu var vi ute på Norrimyran och när vi kört en liten bit sa jag till lilla flickungen: Kör lite fortare!
Hon lydde genast och när vi närmade oss skogskanten lyckades jag trots den enorma fartvinden få fram att: Nu kan du sakta ner!
-Jaha, sa hon.
-Jo, sa jag, för det var bara för att bäcken inte hade frusit till ordentligt som du skulle gasa på.
-Va!!! Var bäcken öppen?
-Jo, sa jag, men bara lite.
Färden fortsatte upp genom rågången och jag kan på en gång erkänna att hade det varit jag som körde så hade vi måsta ringa efter bärgning.
Ty det nykörda spåret som inte hade så hemskt mycket snö under sej var lite knöligt, eller rättare sagt, på ett ställe var det jätteknöligt.
Men lilla flickungen klarade det galant sen jag återigen hade slängt mej av skotern.
Den här gången tog det bara fem minuter för mej att kravla mej upp ur snön och klättra upp på skotern igen.
Men nu blir det enkel körning för nu är vi uppe på Kalsokvägen.
Snart börjar vi skymta stortallarna vid Byhåla och strax efter det svänger vi av till den efterlängtade kojan.
-Jag tror inte att det är sant! Kommer ni i alla fall?
- Gorilla! Look it’s Gorilla and Linn!
-Are you sure?
-Yes!
Det där var utrikiska och om ni inte förstod, får ni fråga någon som kan översätta.
Jag kan ge en ledtråd, det är engelska!
Kojan var fullproppad med skoteråkare men eftersom glasögonen genast immade igen så jag såg inte riktigt vilka det var.

Efter denna lyckade premiär var det fantastiskt gott med mat i krävan och om jag inte minns fel avslutades dagen med ett parti kortspel som som vanligt vanns av…

Nu är det bara 17 dagar kvar så ge inte upp!

Till nästa gång:

Håll maskarna feta och varma!

Gunilla

Födelsedagskalas i läskiga skogen

2008-12-15T19:07:00.004+01:00

Så är då dags för en till skotertur bland kottar och älgspår.
Å den här gången är vi lite mer förberedda eftersom skotern nu står startklar å på plats i Porsi.
Det ska alltså firas dubbla födelsedagar denna dag med tårtor, presenter och tomteluvor.
Jag kommer ihåg tv-programmet Trafikmagasinet, där dom visade hur stort bagegeutrymme olika bilar hade med hjälp av resväskor.
Kommer ni ihåg det?
Nåväl, nu kan jag tala om att min lilla plastbox i bakändan på kissekatten rymmer:
1 låda marängtårta
1 form smörgåstårta
1 ask med 5 ägg
1 stor läsk
1 rem, kan vara variatorrem, eller lakritsrem
1 yxa
1 tuta
1 par handskar
Ganska bra utrymme faktiskt, får hyfsat betyg.
Resten får jag knöla ner i ryggsäcken. Tur att jag inte ska bära den hela vägen uppför berget, fy sjutton vad tung den är!

Ja, då var vi på väg igen!
Upp förbi Lund, uppför berget, över myren, upp genom rågången och sen vägen resten av vägen.
Kan tala om att nu hade bäcken, där älgen hade tvättat sina fötter förra gången vi susade förbi frusit till, så pass att det inte behövde gasas särskilt mycket.
Å det guppiga rågångs-spåret var nu lika slätt som ett sals-golv tack vare en par herrars (tror det är Börje och Fiskechefen) släpande av sladd fram och tillbaka under det ymniga snöandet som har förgyllt tillvaron för oss vinterälskande människor.

När vi så kommer fram till kojan sprakar det så härligt i spisen och värmen börjar sakta men säkert tina rimfrosten från fönsterrutorna.
Efter det att hus-eller kojfolket hade njutit sin härliga lunch var det så dags för första omgången tårtor.
Gissa vad för sorts tårtor?
Jo, det var ju Annmari och lilla flickungen som fyllde år, så då åt vi prinsesstårta, minsann.
Fanns även, som ni redan vet marängtårta, som vi andra sockersöta kunde identifiera oss med.
Å så var det presentdags!
Annmari fick en bok, där alla som besöker denna eminenta koja ska skriva i och avslöja sina innersta hemligheter och smaskigaste pinsamheter.
Det vill säga, det blir en bok som kommer att kunna användas till små utpressningsförsök eller liknande.
Sen kom Frank och Linda med flera fina presenter till lilla flickungen och efter det togs det fram ost och kex att frossa på.
DÅ dyker Kirtik-bonden upp med LASAGNE!
En ljuvlig lasagne med stort G, det vill säga här hade det inte använts någon menlös bechamelsås, här hade det använts grädde!
Fler överraskningar väntade; Greven kom, med presenter till både Annmari och Linn!
Vilket kalas!
När lasagnen hade tuggats ur var det dags för nästa omgång tårtor och efter en stunds kortspel var vi tvungna att äta lite smörgåstårta och toppa med en liten gnutta prinsesstårta…

Kan tala om att när det blev dags att dra sej hemåt på dom stackars skotrarna blev det djupa diken i snön på grund av detta otroliga frossande.

Men vi kommer sent att glömma detta års kalasande med sitt överdåd av presenter och underbar förtäring!

Till nästa gång

Håll maskarna feta (lika feta som vi nu blivit efter detta kalas)

Gunilla

Vargspår och julpynt

2008-11-18T17:16:00.002+01:00

Återigen skulle det bli en sån där härlig promenad uppför berg, över myrar och längs vägar.
Kan man ha det bättre än så här?
Nej, det kan man inte!
Lilla flickungen fick skjutsa mej till Porsi innan hon själv fick fara hem och göra lite vad hon ville innan det var dags att möta upp i läskiga skogen.
Vi gjorde som vanligt och rusade uppför backen förbi Lund.
När vi så småningom hämtat oss så pass att vi kunde börja prata kom vi överens om att vi har ju faktiskt inte bråttom.
Vi måste hinna njuta också!
Det gjorde vi och uppe på berget kunde vi åter högt och ljudligt förkunna att vi vunnit över naturlagarna ännu en gång, det vill säga, vi orkade hela vägen upp!

Sen fortsatte promenaden i samma spår som tidigare, ni vet, mot Porsifjällen!
På tal om spår, den här gången hade det varit full rulle i skogen, vi såg lodjursspår, järvspår och några vargspår!
I och för sej kan det ha varit räv, hare, ekorre och skogsmus, men det låter ju inte lika spännande, eller hur?
Vi kör på de första förslagen tycker jag.
Däremot såg vi ingen björn.

Men vad är detta?
Ett människospår, här mitt på linjen, hur är det möjligt, måste undersökas noggrant.
För allmänhetens kännedom kan jag säga att det inte var våra egna spår vi såg!
Kom inte fram till någon lösning så vi fick lämna spåret att kallna i nysnön.
Till och med orrarna var än mer ystra än förra gången och hade sprungit gatlopp på vägen så att snön hade sprutat långväga omkring.
Älgarna hade egentligen inte heller legat på latsidan för såna mäktiga spår kunde vi också urskilja mellan alla orrtramp.
Denna gång hade Fiskechefen tagit det osäkra före det säkra, eller var det, det säkra före det osäkra?
Nu mötte han oss en bra bit före Kalsok och vad var detta?
Vem har han med sej?
Jo, allas vår Roffe, ni vet han som brukar rädda oss från svältdöden genom att komma med hamburgare och annat gott när det som bäst behövs.
Vadan detta?
Jo, Fiskechefen hade en plan, en plan som innefattade klättring på hög nivå, så pass högt att det inte räckte att stå på tå, man måste upp på en stege!
Å vis av erfarenhet vet han att det är ingen idé att försöka få oss flickor att utföra ett sådant uppdrag.
När vi kommit fram till kojan brann det återigen på alla möjliga ställen för att värma frusna själar och mitt på golvet tronade en jättelik stege!
Men chef som han är, tog Fiskechefen allt i sina egna händer, klättrade upp till högsta takfönstret för att där uppe fästa en sån vacker ljusslinga, som skulle lysa som en kollektiv gloria över alla fromma varelser som brukar vistas i denna boning.

I samma veva kom lilla flickungen och vi kunde stoppa lite mat i krävan, dock inte av samma dignitet som föregående helg, men korv och potatis kan vara nog så bra när man är hungrig.

Ska faktiskt inte berätta vem som fick den andra slingan att börja lysa efter att chefen hade gått bet…
Å som vanligt slutade kvällen med lite kortspel, som herrarna uppgivet gav upp och for hem från, för att lämna tre värnlösa flickor kvar i läskiga skogen…

Om vi mot förmodan överlevde och kom hem får ni veta nästa gång.
Så till dess:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Kogrytans ankomst

2008-11-18T17:07:00.004+01:00

Nu tror jag att jag törs fortsätta att skriva om den kulinariska läckerheten som väntade fem förväntansfulla matgäster.
Jag är nästan säker på att vi fortfarande var på väg från Kalsok med sikte på Rörtjärn när jag slutade förra gången.
Vi gick söder om det som en gång varit Göstas koja. Nu låter jag så där härligt världsvan igen, söder om(!). Men ingen kan faktiskt kolla om det är rätt eller inte, så jag kan tryggt fortsätta briljera!
Passerade kyrktuppen på behörigt avstånd. Hoppas att ni har sett den stolta tuppen som tronar i sitt paradis och ständigt vaktar på alla och en var som befinner sej i hans närhet.
Framme på åsen som ligger på västra sidan(!) om Rörtjärn fick vi syn på månen, alldeles rund och gul. Eftersom det sakta men säkert hade börjat skymma gjorde den sej väldigt vacker mellan trädstammarna.
Vi slet oss ifrån den vackra synen och traskade iväg mot Byhåla.

När vi passerade Rörtjärnsbakvalen kom jag att tänka på nyårsaftonen när jag och Annmari satt alldeles ensamma här och lagade oss lunch. Minns inte vad det var, men det var gott, fast också väldigt ”onyårsaktigt”.
Vi var som vanligt väldigt trendigt klädda, det vill säga, åtmonstone jag hade kläder som troligtvis varit moderna för många år sen och som alltså borde vara inne nu igen.
Frös gjorde vi i alla fall inte!
Helt plötsligt började vi tokskratta, när vi kom på att just i detta nu, det vill säga då, höll de flesta andra människomänniskorna på med att förbereda trerättersmiddagar, stryka nyårsblåsan, lacka naglarna och fluffa håret.
Å här satt vi!
Med sotiga fingrar, håret troligtvis ganska okammat och våra TRENDIGA kläder å mådde SKITBRA!

Tillbaka till nuet.
Vi trippade förbi Byhåla och fortsatte den sista lilla biten fram till kojan.
Då!
Då, mötte vi en mystisk bil som kom rullande!
Aha, detta måste undersökas.
Så vi ställde oss mitt i vägen för att stoppa ekipaget, som på alla vis försökte få oss att flytta våra hotfulla kroppar från deras färdväg.
Men se, det gick inte, dom fick stanna!
Å då visade det sej att det inte alls var några skumma typer, det var ju våra vänner från fjärran land!
Trevligt!
Framme i kojan hade lilla Gubben gjort upp eld på alla möjliga ställen så värmen hade sakta men säkert börjat sprida sej.
Nu anlände lilla flickungen som kom farande med ett silverglänsande vrålåk.
Efter henne sladdade Greven in på gårdsplanen med vita faran.
Så nu var det BARA Kirtikbonden med sin underbara kogryta som fattades!
Äntligen hörde vi ett nytt motorljud och visst var det Grytan, förlåt Janne som kom smygande mellan månskuggorna.
Det vore faktiskt inte rättvist att försöka beskriva doft och smak-upplevelsen som nu följde, eftersom det var ett så litet antal av den mänskliga befolkningen som fick njuta av detta.
Därför gör jag inte det, men jag kan säga så pass mycket att till och med vi flickor blev totalt stumma av hänförelse över denna gryta.
Det kan i och för sej ha kommit ett och annat åhh eller ahh eller gudomligt eller något liknande över våra läppar, men det var också allt.
Å tro nu inte att det räckte med det här!
Han hade med sej efterrätt också!
Glass och hjortronsylt!
När vi så kom till sans efter denna måltid avslutade vi kvällen med lite kortspel som vanns av…
Sen bar det av ner mot hemmet i Vuollerim i tryggt sällskap av lilla flickungen.

Till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Ystra orrar och en ljuvlig kogryta

2008-11-17T19:18:00.003+01:00

Återigen en myrfrusenpromend, men denna gång gör vi precis tvärtom, det vill säga, vi börjar där vi slutade förra gången, nämligen vid foten av berget.
Denna gång hade den mer rutinerade vandraren Annmari en ryggsäck med sej, till skillnad mot mej, som hade min clementin i jackfickan.
Ryggsäcken var med , därför att vi denna gång skulle gå uppför berget, eftersom vi förra gången gick nerför berget, och denna gång skulle göra tvärtom.
Var jag lite väl informativ nu, tycker ni?
Kanske rent av pedagogisk?
Kan vara möjligt, men man ska alltid ta det osäkra före det säkra eller vara säkra innan man osäkrar eller säkert skjuter inte bollen eller nu blev det svårt…
Hur som, man kan behöva lite skaffning med sej när man ska anstränga sej så som vi nu skulle göra.
Å det hade ju inte jag fattat, men Annmari räddade situationen på ett väldigt bra sätt.
Vi startade så vandringen och var nästan så andfådda att vi inte kunde prata innan vi ens kommit upp till Elsa i Lund.
Men vi har med åren utvecklat ett nytt drivmedel: ”pratdriften”, så sålunda konverserade vi oss uppför det långa och branta berget och kunde på krönet slå oss för brösten, nej bröstet å säga: Vi klådde dej än en gång!

Denna gång skulle vi ta en annan väg, vi skulle gå rakt över Norrimyran, uppför rågången, över linjen, följa skoterleden och till slut komma upp på Kalsokvägen.
Å så vi gjorde, vi fick hoppa över en liten bäck som fortfarande var vaken och vi fick snubbla över frusna tuvor och forcera en uppförsbacke som vintertid bjuder på ganska tufft motstånd när vi kommer stormande på skidor, men fram till vägen kom vi i alla fall.
Nu blev det ju lite av en söndagspromendad att gå på vägen, men det var då ett gäng ystra orrar gjorde turen än mer värdefull. Orrar som flög, orrar som oflög, det vill säga, dom satt i trädtopparna och orrar som gjort spår på vägen.
Å precis då ringde Annmaris telefon och maken, tillika lilla Gubben, även kallad Fiskechefen sa att han skulle bli lite sen och skulle inte kunna möta oss med bilen.
Ok, sa vi, då genar vi förbi Rörtjärn istället för att gå hela vägen efter vägen.
Sagt och gjort.
Men när vi sen traskar som bäst bland lingonris och småbjörk, hör vi det karateristiska ljudet av en röd Pick up.
Han hade farit med osanning, rent av ljugit, han hade inte alls blivit försenad!
Men nu fick han stå sitt kast!
Han fick fara själv, alldeles ensam till kojan och göra upp eld, utan två flickor som hjälp!
Så går det när man ljuger, tänk på det gott folk!

Nu är det så att jag är hemskt hungrig och jag kan inte börja skriva om den ljuvliga kogrytan som skulle avnjutas senare på kvällen utan att råka ut för akuta svältsymptom, så jag får återkomma med det senare.

Men till dess:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Spännade upptäckter i läskiga skogen

2008-11-17T19:16:00.003+01:00

I år har jag redan hunnit med att få njuta av 3 ”myrfrusenpromenader”, det vill säga, promenaderna när man precis som på skaren på vårvintern, går dit näsan pekar!
Överallt är det lika hårt och fast.
Nu pratar jag faktiskt om naturen!
Vilken härlig känsla!
Första turen var en så kallad hemvändar promenad, vi gick alltså hem!
Vi hade i och för sej före det gått dit, därifrån vi nu startade, men då gick vi på färdigtrampade stigar och grusiga vägar.

I alla fall, nu skulle vi gå hem, och då startade vi från jaktkojan med ganska lätt packning, jag bar ett rödglänsande äpple och Annmari en skimrande clementin.
Man vet aldrig vad som kan hända på färden så det gäller att vara utrustad.
Vi passerade Byhåla med rätt så bra fart för att styra stegen mot Rörtjärn.
När vi väl hittat dit, tog vi sikte på torrfuruplanteringen som växer frodigt ända fram till de gnistrande och sprakande elektirifieringstrådarna.
Men innan vi hunnit så långt, stannade vi till och njöt av den delikata matsäcken. Så med krävan full, eller åtminstone mindre tom, orkade vi då fortsätta turen mot hemmets trygga vrå.
Men där på linjen gjorde vi en helt ny upptäckt: det hade uppstått ett helt nytt jakttorn!
Man ska aldrig sluta förvånas, tänk vad det händer saker här i skogarna!
Vi såg inga älgar eller björnar.
Nere vid Norrimyrträskets strand bestämde vi ganska snabbt att vi går inte över isen, inte idag i alla fall.
Vi går sålunda runt sjön och njuter av alla snökristaller som glittrar i rimfrosten.
Framme vid bakvalen känns det som om vi nästan är hemma, för här har vi spenderat så mycket tid och ätit så många apelsiner och frossat på så mycket hjortron, men det hjälps inte, vi måste fortsätta ner till byn.
Vi passerar våran Pompa-gumma som fått lite ny färg i håret och Tjopp-stenen med sin härliga utsikt över älven.

Väl nere i civilisationen smakade det gott med kaffe innan färden till tätorten Vuollerim tog vid.
Kan tilläggas att lilla Gubben, eller jag borde kanske säga Fiskechefen, blev väldigt glad att vi helskinnade hade tagit oss hem!

Å vet ni vad?
I dag är det bara 45 dagar till fisket öppnar igen!

Så till dess:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Mer gamla sanna minnen

2008-11-05T18:30:00.002+01:00

Tänk valborgshelgen som var så varm att klädtrasor kastades hejvilt omkring på Sigurdssjöns blöta is. Rödingarna var tydligen väldigt frusna vid denna tidpunkt, för dom stod i kö för att få åka med pimpelhissen upp genom hålen. Gamla skoterspår fick användas som broar att gå på och renskinn fick tjäna som både solstol och solskydd.

Eller den gången när vi skulle skidra upp till någon sjö och fick syn på björnspår på snön. Nyfikna som vi var ville vi ju veta varifrån han björnen kom, så vi bakspårade honom ganska länge, ända tills det sunda förnuftet fick en chans att övermanna nyfikenheten och vi hastigt avslutade spårningen.

Eller den gången vi var tvungna att skidra under skaren förbi Långträsk bara för att vi glömt make up å i-linje. Om det fanns något som kunde heta skratt-energidrift så skulle jag ha flugit fram i skoterspåren den gången, men det ända som hände var att jag fick fruktansvärt ont i magen.

Eller den gången då Micke trodde vi blivit alldeles tokiga eftersom vi ville iväg på självaste trettondagsaftonen för att pimpla i Kojsjön. I mörkret!
Gick inte nå särskilt bra kan jag säga!

Eller dagen efter midsommar då Monkan bjöd oss på rökt abborre vid Nietsakträsk, där hela stora fiskegänget fick kalasa på denna delikatess även om en av oss som vanligt var lite sidsteppad på grund av känd anledning. Men om jag inte minns fel hade Monkan fixat något alldeles speciellt gott även till honom.

Eller den gången för väldigt länge sen när lilla flickungen var med och vi skulle åka skidor upp till Byhåla. Tror det kan ha varit i början på maj. Då vi fick plocka fram plastpåsar och trä på pjäxorna eftersom Norrimyran var alldeles uppblött på sina ställen och vattnet formligen forsade runt våra fötter. Å skoterspåret efter Lomyrvägen korsades av flera nya små bäckar.

Eller den gången när jag och Ella åkte stjärtlapp i backarna kring Pelloettan så länge att Annmari var tvungen att ta i på skarpen för att vi skulle komma tillbaka till eldstaden för å få oss mat i krävan.

Nog med minnen för den här gången!
Det kan ju faktiskt ta slut med såna guldkorn om man slösar för mycket.

Kan för övrigt tala om att det förekom ett antal monster i Långträskkojan här för leden, å då pratar jag inte om fiskechefen.
Å samtidigt som isen råmade som en galen isbjörn med magsår flammade norrskenet så häftigt att det både hördes och syntes ända bort till England.

Så alla fiskevänner, snart är det bara 55 dagar kvar, håll ut….

Till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Tillbakablick

2008-11-05T18:28:00.004+01:00

Så här i uppehållsfisketider får man faktiskt lov att ta till minesbanken för att klara av att vänta på det nya fiskeåret som börjar om precis 56 dagar. 56 otroooooooligt långa dagar!

Men kan till exempel tänka tillbaka på den kalla januari eller februarimorgonen då den enda som ställde upp för att hjälpa två fiskesugna flickor som ville till Vuollaure var allas vår Krille. 25 grader kallt men nog sjutton skulle dom iväg å Krille skjutsade, borrade och kom med uppmuntrande tillrop när inte ens en frusen fiskrumpa kom upp ur hålen.

Eller den gången när vi kom till Pelloettan och knappt hann kasta ut spinnarna innan rödingen formligen kastade sej upp ur det grunda vattnet och slet ut reven från haspelrullen. Vi fick freda oss med björkvidjor när dom blev för närgågna.

Eller dom gångerna när vi travat iväg till Dövattnet tidigt på morgonen för att i strålande sol invänta både storröding, mattross och andra storfiskare.

Eller den gången när vi travade iväg från Långträsk, över bron, genom skogen för att strax innan Dövattnet mötas av en tjädermamma med ett helt gäng små duniga ungar. Vi stod blick stilla å tokglodde på den härliga synen å naturligtvis hade vi ingen kamera med oss vid det tillfället.
Vi och vi, fel uttryck! Annmari hade ingen kamera med sej. För jag har aldrig nån sån teknisk pryl i min utrustning.

Eller en tidig aprilmorgon när vi med pimpelväskorna i hand traskar iväg på skaren över myrar, genom skogar, över sjöar, ja, rättare sagt vi går dit näsan pekar. Tänk att en sån gång få träffa på någon annan skogstokig människa, där vi kommer trippande utan att behöva bry oss om vare sej vägar eller skoterspår. Men dom skulle väl bara skaka på huvudet åt människomänniskorna som beter sej på det viset. Det vill säga, det skulle vara precis som vanligt.

Eller dagen före nyårsafton när vi, alla tre(!) åker skidor genom snötyngda skogar till den härliga jaktkojan för att vänta in fiskepremiären på nyårsdagen.
Å det var inte bara skogen som var tyngd, Annmari drog en gigantisk pulka fullastad med mat (som skulle räcka två dagar), fiskechefen hade faktiskt en ryggsäck, men om den var tom eller inte hann vi inte se innan han hade skejtat ifrån oss flickor med en väldig fart.

Eller dagen då pimpeltävlingen gick av stapeln på Rörtjärn och Evy drog upp en grann öring med bara händerna. Dessvärre hände det inte under tävlingstid utan sent på eftermiddagen och ganska säkert hade den fisken legat bra till som kandidat till största fisken det året. Nu fick hon inte något pris däremot såriga knogar efter att ha kastat sej framstupa över pimpelhålet för att slita upp besten innan den hann ångra sej och vända om neråt igen.

Eller den gången för flera år sen när pimpeltävlingen var på Tjuresape och vi skidrade dit, även denna gång på skaren. Å återigen var det bara att vända näsan åt det håll vi trodde var rätt å sätta igång att hasa oss fram. Gick hur bra som helst, även om vissa vill påstå att vi inte hittar i dessa skogar utan karta! Strax innan sjön, ska man passera en myr, och på denna myr hade ett helt gäng med renar traskat före oss. Då gjorde vi ett av våra sällsynta(!) misstag!
Vi följde inte deras spår, för det såg ut som om dom hade tagit en väldig omväg, utan vi skidrade rakt fram, väldigt rakt fram. Det var dumt! Helt plötsligt var vi tvungen att ta oss över en bäck som yrvaket hade börjat porla mellan stenarna. Minns inte hur vi gjorde för att komma över, kanske precis som vanligt: vi blundade och tog fart! Fram kom vi alla fall, å det året vann fröken Brännmark första pris i ungdomsklassen och till pappas förtjusning valde hon en snusnäsduk i pris! Ibland har jag minne som en mindre förvirrad guldfisk!

Eller den gången när vi, Annmari, Inga-Lill och jag skulle hämta in fiskmatarapparaten i Rörtjärn. Då vi fick hugga oss genom isen för att komma fram med båten å när vi väl var där höll på att gå bet på att få lös apparaten från alla rep och kättingar. Nu är det ju så att vi nästan aldrig går bet (egen iakttagelse) så till slut fick vi lös den. Men då fick vi se att den lilla unghunden Lilleman fallit i det iskalla vattnet och tog sej inte upp! Anmari rodde som besatt och jag försökte kapa repet som höll fast matar-maskinen, med en slö yxa. Totalt svettiga och skärrade hann vi fram för att få upp en genomblöt och iskall norrbottensspets på torra land för snabb transport av matte Inga-Lill till Byhåla och värmen.

Eller den gången tre(!) personer åkte uppför nästan hela berget på en Ski-Doo Elan i supermoddig snö.
Snacka om slitvarg! Skotern alltså! Fram kom vi till slut och jag kan säga att maten var extra god efter den ganska utdragna turen. Det må finnas hur många stora, starka, nya, grymma snömotorskotermaskiner som helst, men se Ski-Doo Elan med sina 12 hästkrafter, den är min stora favorit!

Eller den gången i maj månad när vi fick lösa fiskeproblemet med hjälp av träplankor. Då vi inte kom oss ut på isen för den hade släppt från land. Å vi langade ut planka efter planka för att med darrande små ben kunna ta oss ut till väntande pimpelhål, som vid den tidpunkten hade blivit stora vakar. Fisk fick vi, fast jag tappade min fångst , då jag inte hade särskilt bra balans på min planka, å den svagheten utnyttjade fiskrackaren på en gång, svängde med stjärtfenan och slängde sej tillbaka i issörjan.
Plankorna förresten! Dom har en alldeles egen historia, som jag kanske ska berätta om en annan gång.

Så till nästa nostalgitripp:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Tunnbrödsbak och pizza

2008-10-24T17:06:00.005+02:00

Nu är sommarfiskespöna uppstallade i skrubben i hallen, men jag måste säga att det tog emot!
Pimpelspöna däremot börjar långsamt sträcka på sej i sin mjuka, svarta, sköna tygpåse.

Som tur är, finns det kreativa människor som kan hitta på andra trevliga aktiviteter när fiskeuppehållet har trätt in.
Våra trevliga vänner som flyttat till Porsi ända bortifrån England ville lära sej baka i bagarstugan.
Så Annmari fixade degar och ved å satte igång att elda.
Nu var inte undertecknad med på mjukkaksbaket under fredagen så jag har bara hörsägen att gå på.
Men enligt den gick allt väldigt bra.
Det knådades, kavlades, mjölades, naggades, gräddades och kanske också åts lite, vad vet jag?
Både stora och små hjälptes åt å jag anar att dofterna spred sej över hela Porsibyn.

Efter fredag kommer lördag, i alla fall i min almanacka.
Å nu skulle vi baka tunnbröd minsann!
Något jag hade sett fram emot med sprittande glädje.
Degen var förstås mer eller mindre färdig när vi anlände till byn på förmiddagen och
elden flammade så fint i bagarstugu-ugnen så det var bara att sätta igång.
Återigen knådades, kavlades och mjölades det och snart flög det tunnbrödkakor till höger och vänster.
Jag kavlade, Annmari gräddade och lilla flickungen delade och packade bort dom ljuvligt doftande bröden.
Efter ett par timmar eller så var vi klara och då kom en härlig överraskning – vi ska göra pizza på eftervärmen!
Fiskechefen fixade ingredienser så snart doftade det nu också capriciosa, hawaii, vesuvio och altonno i hela bagarstugan!
Jag kan lova att efter den dagens ätande av färskt bröd, det vill säga väldigt mycket färskt bröd och pizza var inte magen min bästa vän!
Vi hade sån tur att vi fick bjuda Frank på pizza och även han såg ut att uppskatta resultatet!

Nu måste jag bekänna en sak – jag har återigen farit med osanning!
Jag sa att jag hade plockat bort fiskespöna, det var ljug!
Vi, det vill säga Fiskechefen, Annmari, Frank, Linda, lilla flickungen och jag hann ju faktiskt på en långväga fisketur på söndagen, en fisketur som inte gav mycket resultat räknat i fiskar, men desto mer vad gällde god mat, naturupplevelser, trevlig samvaro och skitiga bilar.
Så till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Tjärstubbar och tunnbröd

2008-10-22T17:03:00.003+02:00

Eftersom den gyllene fisketiden nu är över gäller det att hitta nya vilda saker att skriva om.
Till exempel om tre stubb-brytande tjejer.
För det bar sej inte bättre än att en härlig dag i början av oktober begav sej ett gäng med skogstokiga individer ut i den läskiga vildmarken.
Det var faktiskt fortfarande tillåtet att fiska, så därför fanns det ett och annat fiskedon med.
Målet var förstås Dövattnet!
Vädret var strålande, egentligen lika strålande som sällskapet självt som stillsamt traskade genom skogen.
När vi anlände till den vackra pärlan, som sjön faktiskt är, låg ytan lika stilla som fiskechefen brukar göra! När han sover alltså!
Vi gjorde upp eld vid bakvalen och vissa av oss kastade ut drag och annat spännande i vattnet. Återigen förstår jag inte vad jag menar, för jag kommer då inte ihåg att det kastades ut något speciellt just den dagen!
Maten smakade gudomligt – tror jag – kommer faktiskt inte ihåg vad vi avnjöt vid detta speciella tillfälle.
Just som maten var färdigtuggad och det egentligen var dags för lilla middagsvilan, väckte Annmari en tanke: Vi borde samla ihop lite ved inför vintern!
Sagt å gjort, tjejerna drog iväg i samlad tropp!
Männen lovade att passa elden och dra upp en par tre rödingar under tiden.
Med ett tempo som skulle ha gjort den mest rasande björn avundsjuk, rycktes stubbar lös och kastades ner för slänten.
Det brakade å knakade så pass att några småtrötta näbbmöss skyndsamt sökte skydd hos herrarna vid elden.
När vi var nöjda där fortsatte vi till ”vintereldstaden” för att se till att vi skulle ha feta stubbar på plats som var fulla av tjära och som skulle värma oss hela långa vintern.
Å ett är då säkert, vi kommer inte att behöva frysa, men däremot är risken stor att vi får svälta!
I och för sej, det kommer snart ett avsnitt om tunnbrödsbakning, så jag törs nästan lova att vi inte kommer att tyna bort.

Tills nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Fiskmiddag

2008-09-30T14:41:00.006+02:00

Det var gott med kaffe! Även om jag tyckte att det saknades en bakelse eller en dajmtårta.
Få se, vars var vi nu?
Just det, i Dövattnet.
När vi passerat Botilda och hunnit fram till eldstaden möttes vi av ljuvliga kaffeångor och hundskall. Det var visserligen våran egen hund som skällde, men det fanns en annan tystlåten och gammalförståndig varelse på plats som tyckte att tillvaron blev ganska besvärlig med denna näbbgädda närvarande.
Botildas fästman Lage och vår nya fiskevän Frank hade spöna ute på jakt efter storrödingen. Tror att även Linda försökte göra livet besvärligt för middagsmaten.
När vi nu satt och konverserade i största samförstånd fick vi meddelande om att det hade siktats en väldigt konstig fisk i Pullisbäcken.
Ivriga störtade vi iväg genom den väldiga skogen för att skåda detta exemplar.
Över stock och sten, genom sly och ris och på otrampade stigar trippade vi fram.
Äntligen kom vi fram till bäcken, men inte kunde vi se något konstigt där, hade vi blivit lurade?
Lite besvikna trampade vi fram till vägen för att precis missa denna ovanliga fisksort som i detta nu transporterades bort på en slamrande släpvagn.
Det var bara att gå tillbaka till eldstaden för att få höra av Botilda att Lage hade haft på en storing på sitt spö medans vi var på utflykt.
Skit också!
Det var ju middan, som vi skulle ha ätit med glupande aptit!
Vi tröstade oss med mer kaffe och sockerkaka.
Annmari, lilla flickungen och jag gjorde en kraftinsats för att få tag i mat till oss alla, vi provade fiskelyckan bort mot bakvalen.
-Jag hade napp!
Härligt! Kanske Annmari skulle rädda oss från att magra bort!
Nej, trots ivriga kast och några små svordomar lyckades vi inte få upp en enda fisk.
Nu började dagen gå mot sitt slut så vi knatade återigen tillbaka till våra vänner vid elden för att söka tröst hos varandra.
Men då!
Då böjde sej spötoppen på Lages spö igen!
Å den här gången hade inte fisken en chans, nu drogs den sakta men säkert upp på land.
Vi gjorde vågen och vi applåderade, tror till och med att vi hurrade lite grann.
Men först och främst slängde vi stekpannorna på elden, för nu skulle här frossas!
När så hungern var stillad och mörkret lagt sej promenerade vi till parkeringen och våra väntande fordon för vidare transport till jaktkojan.
Där väntade två nöjda och trötta jägare som blev jätteglada av få så trevligt sällskap på kvällskvisten.
Vi hann med en omgång kortspel innan tröttheten gjorde att vi, jag och lilla flickungen, var tvungna att rulla ner mot tätorten Vuollerim.

Å i precis detta nu kan jag komma med väldigt otrevlig information:
SNART STÄNGS SJÖARNA FÖR DET HÄR FISKEÅRET!
Tragiskt!

Men tills dess:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Ny fisksort

2008-09-30T13:17:00.003+02:00

Nu har det varit en lång tid av eländigt leverne, det vill säga, jag har nästan inte varit ute på ett enda fiskeäventyr.
I och för sej ljög jag lite nu, för en tur har jag i alla fall varit ute på, med ett alldeles oväntat resultat.
Denna tur inträffade för en par helger sen, en lördag, som ganska logiskt föregicks av en fredag.
En fredag som, trot om ni vill, föregicks av en torsdag.
En torsdag som inte hade kunnat sluta på ett bättre sätt: jag och lilla flickungen blev uppbjuden till dom djupa skogarna för att avnjuta en delikat middag!
Annmari hade kokat en jättegryta med ljuvligt doftande kött. Till det potatis och hembakad mjukkaka.
Vänd er bort från tangentbordet nu om ni börjar dregla av välbehag, annars blir jag väl ersättningsskyldig om det brakar ihop.
Efter denna njutning, när man gärna kunde ha tänkt sej en liten siesta, ville lilla flickungen spela kort!
Sagt och gjort, vi spöade henne i två raka omgångar. Som ingenting faktiskt.
Tänker inte erkänna att det gått så lång tid sen denna händelse att jag kan minnas fel!
På väg hem såg vi inga björnar eller älgar.

Så kom då fredagen. Denna dag skulle ägnas åt att försöka rensa bort sommarens framfart ute på gården.
När detta var färdigt (kan ha slarvat lite för det gick ganska fort) och svetten bortspolad från den spolformade kroppen drog vi iväg i nordvästlig riktning. Det vill säga vi for till Jokkmokk för att hälsa på den stora pojkungen och hans Jokkmokksfamilj. Där fick vi gott fika och fjolla med både fyrbenta och tvåbenta valpar.
Färden fortsatte sedan lite söderut, till Mattis där vi råkade bli bjudna på palt!
Vi hann även med att fjolla med en hästbäbis modell större som just kommit hem från doktorn.
Tror att kvällen avslutades på ett ganska vanligt sätt: sovandes i soffan framför tvn.

Men nu kommer vi äntligen till lördagen! Denna lördag som skulle sluta med en egendomlig fiskfångst.
Efter att ha kontaktat delar av fiskegruppen visste vi nu att vi skulle ställa in GPSen på Dövattnet. Sagt och gjort, jag skakade på huvudet och vips hade jag färdplanen i detalj på näthinnan.
Efter vägen såg vi ett antal bilar parkerade, både kända och okända. Vadan detta?
Väl framme vid Dövattu-parkeringen lyckades vi hitta en ledig plats och kunde lasta ur bilen för att börja vandringen in i skogens dunkel.
Den lilla svartvita hunden sprang ystert efter stigen och gick vilse bakom en stor myrstack. Fick även bäras över bäverbron eftersom den inte har mycket mer balanssinne än författaren till denna blogg.
Nu skymtar vi sjön mellan höstfärgade björkstammar och det första vi ser är ett grönt flöte.
Aha, Botilda är här!
Mycket riktigt, där var hon, men hälsningsfrasen var nedstämd - inte ett napp och nästan inga vak!
Fortsättning följer för nu ska jag dricka kaffe!
Även om jag snart är tillbaka:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Massor med ofiske

2008-09-20T10:07:00.007+02:00

Happy Hour!

Det här har varit en ovanlig tid - en väldigt lång ofisketid.
Inte att rekomendera!
Förra fredagen började med en härlig stund i ....... potatislandet!
Blasten flög och potatisarna hoppade och hackan ven i luften.
Kan man ha det så mycket roligare en fredagförmiddag?
Jo!
Det kan man!
Man kan vara och fiska!
Men efter det, kommer nog potatisorgien i alla fall.
På eftermiddagen bjöd vi oss iväg till dom södra delarna av Vuollerimbygden, det vill säga Sudok.
God mat i trevligt sällskap och äntligen, äntligen fick jag träffa Myran.
Myran är inte en sexbent insekt, inte i det här fallet, utan en röd, mjuk och skitig finnspets.
Så tog den dagen slut utan att ha blött en enda spinnare.
Inte heller hade vi försökt dränka nån rödskimrande dupp.
Tragiskt.

Lördagen började lika idylliskt som fredagen - potatislandet.
Idag kom Annmari, så nu flög blast och potatisar dubbelt så snabbt, så fort att vi nästan inte hann få ont i ryggen innan allt var klappat och klart.
Återigen en härlig känsla, dock inte som den som brukar infinna sej när man står vid sjöstranden eller sitter runt elden.
Nu bar det sej inte bättre än att denna lördag innefattade surströmmingsätande!
Ännu en gång skulle vi få njuta av denna vällagrade och ljuvliga fiskdelikatess.
Idag skulle allt gå av stapeln i skolan i Porsi för där hade våra nyinflyttade Porsibor -Sven och Anna-Lena med familj ordnat kalas.
Dom hade säkert hjälp av några, men det stora ansvaret för detta evenemang stod dom för själva.
Varför skriver jag våra nyinflyttade?
Jag bor ju inte där längre, har inte gjort så på flera år faktiskt.
Men nu råkar det finnas ett välkänt talesätt:
En gång Porsibo - alltid Porsibo!
Å så är det, går inte att göra nåt åt faktiskt!
För dom stackare som inte ville äta strömming fanns det ungsstekt korv med en hemlig och enligt uppgift delikat sås till.
Å fastän korv hör till min favoritföda kunde den inte stå emot konkurrensen med fiskarna.
Argagreta, förlåt Annagreta hade ordnat ett lotteri med fina och även lite hemliga vinster.
Jag vann ju förstås inget även om jag faktiskt hade köpt lotter den här gången.
Kvällen avslutades runt elden i sällskap av både stora och små.
Ett trevligt kalas som vi hoppas snart upprepas.

Men så kom söndagen och nu föddes ett litet hopp om rovfiske!
Mycket riktigt - upp till Byhåla, för där satt redan delar av fiskegruppen, idag förstärkt med Ella, 5 år, som bor i kyrkostaden Jokkmokk.
Men innan vi gjorde livet surt för fiskarna skulle vi plocka lite lingon.
Å lite lingon blev det för mej!
Jag är verkligen ingen fena på att plocka bär.
Däremot var Annmaris hink ganska fort full.
Det var i och för sej inte alls konstigt, för Ella hjälpte ju henne.
Lite fuskigt tyckte jag, nästa gång tycker jag att storplockaren från Jokkmokk kan fylla min hink istället!
När lingonplockarbehovet var tillfredsställt och kaffet urdrucket, knatade två av oss iväg till Dövatttnet.
Denna pärla inramad av guldgula björklöv.
Bäverbron bjöd inte på så stora svårigheter denna gång, inte ens en bäverrumpa gjorde överfarten spännade.
Väl framme låg sjön spegelblank, men inte ett vak syntes på vattenytan.
Idag skulle vi försöka förvirra fisken lite genom att gå åt andra hållet efter stranden. Vanligtvis går vi åt ena hållet varje gång men nu hade vi denna lysande plan som skulle lura varenda röding som fanns i sjön.
Det finns inte så många ställen att stå på efter den stranden, för är det inte grunt så är det tätt men träd som gör allt för att trassla in krokar och revar.
Sålunda stod vi ganska tätt just denna gång.
Plötsligt hörde jag ett konstigt ljud - inte fångstskriket som är vanligt förekommande på dessa utflykter utan hellre ett ljud som fick mej att tro att Annmaris rulle hade gått sönder.
Men sen hörde jag - plasket!
Å upp på land flög en grann regnbåge, som verkligen gjorde skäl för namnet, för den skimrade i regnbågens alla färger.
Så var då den dagen räddad!
Inga fler fiskar landades och när magen började skrika efter påfyllning av föda beslöt vi oss för att lämna fiskarna ifred för den här dan.
Nöjda och belåtna traskade vi iväg hemåt, även om jag inte hade fått någon fisk och inte fått mej mer än en halv hink lingon.
Men vad spelar det för roll när man får vara ute såna här ljuvliga höstdagar!
Till nästa gång:

Håll dragen blöta!

Gunilla

I dom lugnaste vatten...

2008-09-09T13:33:00.005+02:00

Min vanligtvis lediga fredag var inte ledig denna fredag, för vi hade turen att få fara på en trevlig personalresa till Luleå.
Där sopade vi mattan med våra arbetskamrater i en mångkamp som hette duga.
Vi, det är lika med IQ Amazonerna, smaka på det namnet! Smakar respekt.
I och för sej sinkade jag hela vårat lag för jag är ganska värdelös på sådana tävlingar, men trots det får jag ha jobbet kvar. Än så länge i alla fall.

Men på grund av det blev det en hel dag med ofiske.
Fick kontakt med fiskegruppen och gjorde upp om att efter att ha rotat runt i potatislandet på lördagen skulle vi bege oss upp till sjöarna för att göra livet surt för rödingarna.
Vi skulle faktiskt också för ovanlighetens skull äta surströmming.
Så fredagskvällen avnjöts med...
Skulle ni bra gärna vilja veta!
Glöm det!
På tal om surströmming, förra lördagen njöt vi också av denna delikata fisk, även denna gång på grund av att arbetsjobbet behövde ha min lediga fredag.
Då befann vi oss vid Sigurdssjön, hela gänget, förstärkt med den lilla flickungen.
Vi fick då en ny erfarenhet till handa:
Om man blir duschad av surströmmingsspad kan den doften effektivt döljas med myggspray!
Mygga i sprayform ska det vara!
Strömmingen avnjöts under det sedvanliga lätet: mmmmmmmm............ Den formligen smälte i munnen.
Den här gången var det två stycken som fick sitta vid sidan av och vara lågmälda på grund av sin konstiga inställning till fiskdelikatessen.
När mörkret började lägga sej kom jag och flickungen på att även vi borde fara hem och lägga oss, för vi hade ett digert arbete framför oss dagen därpå.
Vi skulle flyttstäda hennes lägenhet i Öjebyn, en egen historia som inte går att återberätta på grund av ett cykelställ.
När vi så skulle ge oss av frågade Greven lite försynt om han kunde få skjuts till sitt residens.
Ungen och jag tittade på varandra och trodde inte att vi hört rätt:
Skulle vi enkla, simpla varelser få skjutsa hem GREVEN!
Jo, så var det, VI skulle få den ynnesten!
Flickungen fick rusa i förväg för att göra bilen någorlunda anständig inför kortegen.
Vi vet ju att det brukar fästas vimplar kringom sådana fordon, men eftersom det här kom hastigt på, hade vi inga sådana till hands.
Så vi knöt fast toapapper i backspeglarna istället och så kunde kortegen sakta starta. Har i och för sej en svag aning om att en kortege innefattar mer än en bil, men skit i det, Greven kom hem i bästa välmåga.

Tillbaka till denna dags ätande. Det vill säga nästa lördags ätande som i denna stund är förra lördagens ätande.
Evenemanget skulle gå av stapeln i Byhåla, eller rättare sagt utanför Byhåla.
Utrustningen, surströmmingsburken fraktades dit av fiskechefen. På bilflaket!
Elden behövde vi inte bry oss om för den hade Fredrik fixat.
Fredrik som visar sej var en hejare på att slöjda, det visste kanske många redan. Å jag kan säga att han gör jättefina knivar.
Men trots det hade han otur: han hade redan ätit, så det fanns ingen plats för strömming i hans kräva.
Flickorna passade på att fiska lite eftersom vi slapp det digra jobbet med att få upp eld.

-En bil, vem kan det vara?

-Men det är ju Mandelberg, va kul!

Mycket riktigt, visst är det Krille som kommer, stilig i sitt välodlade skägg, direkt från älgskogen.
Ingen fiskelycka i Kojsjön så vi bestämde att vi skulle gå till kojan och koka potatisen.
Varför behövde vi nu gå till kojan och göra det när vi hade eld vid Håla?
Jo, vi hade glömt sotipannan hemma!
Nu bar det ju sej inte bättre än att vi bestämde att vi skulle gena förbi Filipssjön och prova fiska lite där också.
Sagt och gjort, vi travade dit och ropade till resten av gänget att vi kommer snart med potatisen.
Inte ett vak såg vi och vi hade väl inte väntat oss det heller men fiskereflexen brydde sej inte om det.
Kasta, kasta...
-Jag har en!
-Va kul, är den stor?
-Tror det, nä förresten, det är nog en liten en, det går för lätt det här!
Veva, veva försiktigt och se på sjutton, det är ju en grann regnbåge.
Vis av erfarenhet, tror jag mej nu veta att man inte ska lyfta upp en sån här motståndare på land, man ska dra upp den.
Å så jag gjorde och snart låg den i mossan och den sedvanliga brottningsmatchen tog sin början.
Fiskeväskan var kvar vid Håla så jag hade ingen kniv till hands. Försökte slå ihjäl den med en halvliters plastflaska med tvivelaktigt innehåll. Gick skitdåligt, fisken bara flinade åt mej. Men så hittade jag en kraftig gren så jag kunde göra pinan kort för besten.
I samma veva hörde vi en bil, det var fiskechefen:
-Skulle inte ni koka potatis?!!
-Visst ja, glömde det!
-Men vi går nu!
Efter att skyndsamt ha rusat till kojan och tokkokat potatis, rusade vi tillbaka. Somliga bärandes på en varm potatisgryta. Själv bar jag det obligatoriska tunnbrödspaketet.
Ingen surströmmingsdusch denna gång men fisken var lika god som vanligt och räven fick sej också en liten fiskrumpa att kalasa på framåt natten.
Nöjda gick vi tillbaka till kojan för att somna till tonerna av Thor-Leifs som jaktchefen frikostigt bjöd oss på.

Håll dragen blöta!

Gunilla

Bakom flötet

2008-09-02T11:37:00.000+02:00

Middagen skulle alltså intas på en annan plats, nämligen vid Dövattnets strand.
Så efter att ha packat ihop allt från bakvalen vid Sigurdssjön, som för övrigt blivit utrustad med en hejdundrande trave ved, begav vi oss iväg mot kojan för att skifta utrustning. Vete sjutton vad jag menade med det, för vi använder väl samma utrustning hela tiden.
Förresten kräver veden en egen liten historia.
Medan vi flickor trampade sönder mossan runt sjön gav sej våra riktiga karlar iväg för att fixa ved från en trave som legat och väntat på sällskap ett längre tag.
Utrustade med motorsågar och svällande armmuskler bar det av.
Å vad som hände vet inte vi kvarlämnade, ensamma, ängsliga fruntimmer, med tillbaka kom timmermännen med flaket fullt av ved!
Vad gjorde vi utan dom!
Ja, i och för sej skulle vi kunna göra en hel del, men dom sakerna tänker jag inte dela med mej av.

Vår fångst från första fiskeparadiset skulle bäras med till nästa, vilket skulle visa sej vara ett stort misstag.
Ryggsäckarna vägde ruskigt mycket, fast kanske inte min, men Annmaris var tung för hon bar fisken.
Tror jag bar ett paket tunnbröd och en saltburk å det kändes minsann i axlarna.
Nu bar det sej inte bättre än att våra vedhuggande vänner kände sej totalt slutkörda så dom följde inte med.
Varpå tre trallande jäntor trippade iväg för att göra livet besvärligt för Dövattnets fiskebestånd.
Bäverbron bjöd på motstånd på grund av småhalkiga stockar och två smårädda vandrare.
Den tredje, hon från södra Sverige, rusade över lika enkelt som om det vore E-fyran vi skulle passera.
När vi kom fram låg sjön alldeles stilla och solen sken så ljuvligt.
Nu kom den där sköna känslan igen, som jag tycker om.

-Vi går fram till eldstan, så jag får ta av mej den här tunga ryggsäcken, sa Annmari.
-Bra idé, tunnbrödet var ovanligt tungt idag, remmarna i ryggsäcken har skurit sej långt ner bland axelvalkarna, svarar jag.
Vår nya kompis håller med och snart är vi framme.
Vi är inte ensamma här, närmare 2,3 miljoner fjädermyggor gör oss sällskap.
Dessa myggor är väldigt vänliga, dom sticks inte som sina andra släktingar, men dom gillar att vara nära.
Så nära att det genast blir ett stort problem - vi kan inte prata!
Så fort man öppnar munnen kastar sej ett helt gäng in dit, för att ha sammanträde eller nåt!
Nej, nu överdrev jag, det kan aldrig bli så mycket insekter att vi inte kan prata.

Vi ser vak på vak på vattenytan, många fiskar finns det här!
-Är det svårt att fiska med dupp, frågar jag?
-Nä, skitenkelt svarar Annmari.
-Jag har ju faktiskt ett flöte, kan du hjälpa mej?
-Jo.
Så helt plötsligt har jag blivit duppare!
Å långt kan jag kasta fastän mitt spö gått av!
Känner mej riktigt proffsig.
Vi fiskar oss fram längs stranden och jag inser ganska snart att jag har köpt ett riktigt kvalitetsflöte!
Det sjunker aldrig!
-Händer det nåt, frågar Botilda?
-Nä, ingenting, svarar vi.
När vi kommit oss ganska nära bakvalen blåser det lite, så ytan blir en aning orolig.
Å som alldeles nybliven duppare är jag inte riktigt säker på att flötet beter sej normalt eller ej.
-Du visst ser det lite konstigt ut, försvinner det inte ibland, undrar jag?
-Jo, håll still ett tag och sen vevar du sakta in.
-Ok, jo det sitter ju faktiskt nåt på kroken!
-Va spännade!
Nu kommer vi till misstaget med att ta med sej fisk från en sjö till en annan!
När fiskarna vakar, är det inte för att få sej mat.
Nej, dom är uppe och kollar vad vi som fiskar gör!
Å nog fasen hade dom koll på att vi hade släpat med oss färdigfångad fisk hit!
Så när den granna regnbågen var aldeles invid land och jag skulle kasta upp besten, flinar den bara åt mej, smäller till med stjärtfenan och sliter av reven!
Snacka om att vara bakom flötet!
Samma sak visade det sej hade hänt Botilda.
Så tänk på det: Färdigfångad fisk må ej medtagas om ny fångst önskas!

Nu började skymningen sakta sänka sej över nejden och vi insåg att det bara är att gå tillbaka till eldstaden och tillaga det vi hade släpat med oss.
Det smakade ljuvligt och nöjda och belåtna började vi vandra hemåt kojan.
Vi var ju tvungen att passera bäverbron igen, nu i mörker, snacka om prestation.
Gapskrattande stapplade vi över.
Det måste ha varit en syn för gudar att se, stilen var en blandning mellan Charlie Chaplin och Åsa-Nisse.
Sovsäcken var ovanligt trevlig denna afton och vi somnade ovaggade vis av erfarenhet - nyfångat smakar bäst!

Håll dragen blöta!

Gunilla

Rutten fisk och matriella förluster

2008-08-26T13:52:00.000+02:00

Första tordagskvällen efter senaste semestern kunde inte ha avslutats på ett bättre sätt än detta:
surströmmingsmiddag!
Denna läckerbit skulle avnjutas i Långträskkojan. Denna nya fina koja som ligger så nära Långträskets vatten att man sittandes vid bordet och tittandes ut genom fönstret skulle kunna tro att man rent av satt på en flotte.
Sju stycken surströmmingssugna individer hade samlats denna kväll. Nej, nu var jag ovarsam med sanningen, sex stycken surströmmingssugna menar jag, en av oss fick som vanligt sitta vid sidan om och vara så tyst som möjligt på grund av sin annorlunda inställning till fisk.
Här fanns tio olika sorters fisk, här fanns årets och fjolårets, här fanns filéer och ofiléer, egentligen fanns allt man skulle ha kunnat önska sej.
Färskpotatisen hoppade i grytan, redo att ge sej i kast med dom läckra fiskarna, löken, tunnbrödet, creme fraichen och tomaterna.
-Ni kan inte redan börja låta så där!
-Vad då, hur menar du nu?
-Låta så man förstår att det är jättegott, jag har inte hunnit bena och skinna av än!
-Ursäkta oss!
Men eftersom det är så otroligt gott är det svårt att låta bli att stöna av välbehag, men det är väl bara att försöka att lägga band på sej. Svårt, men det måste gå.
-Vilken tycker ni är godast?
-Den där burken, eller kanske den där, eller kanske den där, fast den där var lite svår att klämma ur skinnet. Vete sjutton förresten, för nu vet jag då inte vilken burk jag stoppade fingrarna i senast.
Efter ett frossande som varade lika länge som ett kortare maratonlopp (finns det korta maratonlopp?) gav vi till slut upp även om det fanns kvar en fiskstjärt i en av burkarna.
Ute hade det börjat skymma, eller rättare sagt det var mörkt. Å vad mysigt! Jag är ganska förtjust i hösten med allt vad det innebär även om dom ljusa nätterna om sommaren har sin tjusning.

När vi så kommit fram till nästa koja där natten skulle spenderas satt vi en stund runt denna kojas bord för att utvärdera kvällen och lägga upp planer på följande dags fiske.
Vi bestämde att vi inte skulle bestämma något förrän morgonen därpå när vi då slagit upp våra strömmingstindrande ögon.

Sigurdssjön!
Vi far till Sigurdssjön.
Jo men visst, hela gänget drog iväg mot nya friska fiskemål. Somliga duppade andra använde spinnare och dom tredje satt vid elden och var hungriga.
Efter att ha gått runt sjön kom vi fram till det ställe där det ska läggas ut spänger och kanske göras en liten bro. Det vill säga vi hittade en spång-och-bro byggsats. Nu är det så att vi kan vara lite ivriga ibland och denna dag hade vi med oss en storfiskare från Boden som var om möjligt ännu ivrigare än oss. Så nu utbröt en sällan skådad aktivitet: vi skulle lägga ut spängerna själva OCH göra en bro!
Planken som låg där smått övervuxna av mossa vägde närmare hundra kilo styck. Dom skulle vi nu fördela över den vattusjuka myren och även över ett sund på tjugo meter, eller kanske inte tjugo meter men två åtminstone.
Efter många om, men inga män (för dom satt vid eldstaden fullt upptagna med att ringa och höra om det gick bra, tänk vad omtänksamma dom är!) fick vi ut alla brädor.
Då säger hon från södra Sverige (Boden):
-Jag har ju napp!
Å mycket riktigt, längst bak på fiskelinan satt en guldskimrande öring fast, grattis!
Åter till verkligheten.
Nu föll det sej så att den enda som vågade beträda konstruktionen var vår storfiskande vän från Boden, men å andra sidan utnyttjade hon den möjligheten fullt ut. För när vi andra två gick för att få oss mat och kaffe efter denna kraftinsats satt hon envist kvar på denna svåråtkomliga plats.
När maten och kaffet avnjutits gick jag och Annmari ut på den lilla holmen dit sen lång tid tillbaka funnits en redan färdigbyggd bro OCH spänger.
Dagen är som allra ljuvligast när min telefon ringer.
Samtalet var angenämt och mitt under pågående konversation ropar Annmari:
-Jag har napp, kom och hjälp mej!
Men som vanligt, innan jag hunnit uppfatta hennes önskemål och släpat mej dit har hon fixat allt själv. Ännu en vacker öring har landats.
Helt plötsligt slår det mej: Det är bara jag som inte fått något!
Jag börjar då tokkasta min favoritspinnare åt alla håll jag bara hinner.
Bottennnapp! Skit också!
-Annmari, jag har bottenna.....
-Nä förresten, det är nog inte det, för i så fall sitter inte botten fast!
Veva, veva fast försiktigt och snart börjar det gå svallvågor på vattnet lika stora som efter Finlandsfärjan.
Å upp ur vattnet kommer en skogstokig regnbåge, vacker som en älgmule i solnedgången (hur nu en sån ser ut!).
Återigen uppstår en brottningsmatch där Ara som lämnade sin bronsmedalj på brottarmattan under OS skulle ha blivit blå av avund.
Jag avgick med seger och fångsten kunde förevigas med mobilen varpå ett antal människor blev bombarderade med denna bild, vare sej dom ville eller ej.
Ikväll blir det FÄRSKfisk till middag, tre stycken färska granna fiskar skulle förgylla aftonen för oss.
Nu blev ju den här skrönan som vanligt alldeles för långt så jag får ta berättelsen om materialförlusten en annan dag.
Tack för ert tålamod.

Håll dragen blöta!

Gunilla

Gott slut på gängets fiskeresa

2008-08-21T15:03:00.000+02:00

Nästa morgon är det nästan lika fint väder som tidigare så vi hade inget annat att göra än att njuta, återigen.
Brummandet inomhus hade tystnat och elden flammade så fint på grillplatsen.
Å ni må tro att elitfiskelaget hade hunnit fixa så vi alla plus tio till skulle överleva utan att tyna bort!
Vilket fiskelag!
Dagen avnjöts både på land och till sjöss, vi utforskade varje vrå grundligt. Ibland tyckte vi flickor att vi utforskade fallet i jokken alldeles för närgånget och då stryrde genast skepparn båten därifrån!
Nu ljög jag rent ut sagt, usch det får man inte göra!

Vi for runt och kollade alla våra campande grannar, vissa med kanot andra med fina båtar.
Å vet ni? Vet ni, vad jag har sett för första gången i mitt liv?
En kanot med en utombordsmotor!
Nu säger alla ni mer världsvana utemänniskor: Bah! Dom har väl funnits hur länge som helst!
Å det har dom säkert, men i min lilla värld har dom inte funnits en enda gång tidigare, så ni som redan har upplevt kanot med utombordsmotor hade inte behövt läsa det här.
Efter att ha njutit av omgivningarnas landbackar och sjövatten stryrde vi kosan hem tillbaks till stugan.
Å där ska ni veta att det utbröt en orgie i fiskfrosseri, det formligen sprutade fiskfjäll och fiskskelett runt hela backen.
Även ett och annat korvskinn syntes vivrvla bort i kvällsolens sken. Nu rackarns blev det poesi igen! Jag kan nog mycket mer än jag vet om själv!
Men ärligt talat: VEM SJUTTON IDS LÄSA ALLT DET JAG SKRIVER?
Dom borde få en tapperhetsmedalj.

Kvällen avslutades med ett härligt bastubad i den runda bastutunnan.
Det var behövligt, för till och med flugorna hade börjat hålla för näsan när dom flög förbi oss!
Vi kröp ner i våra sovsäckar och somnade in till det välbekanta brummandet...

Nästa dag kunde vi fortfarande frossa i elitfiskelagets fiskefångst. Jag tror vi hann äta både frukost, lunch och middag innan vi samlades på stranden för att ta emot räddningen från den verkliga världen, den med MOBILTÄCKNING!
Den här gången får vi åka med en mindre yacht som kom enkom bara för oss, vilken lyx. Den serverade inte kaffe men vi var hur nöjda som helst ändå för solen sken fortfarande trots solförmörkelse och annat oknytt.
Ena storfiskaren guidade kaptenen genom den lite knepiga passagen strax innan hamnen, det kändes tryggt.
Väl i land var vi alla överens om att det hade varit en sjudundrande fiskeresa, som vi gärna gör om. Trots att det inte fanns någon MOBILTÄCKNING.
Å hur det gick med att klara sej utan mobil i tre hela dagar, det tänker jag inte tala om.
Men alla sex kom tillbaka hem utan tvångströja lindad runt kroppen!

Nu är den här resebloggen äntligen slut, så till nästa gång:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Djupa tankar och funderingar

2008-08-21T10:22:00.000+02:00

Solen gassar härligt på oss alla.
En del lägger sej att vila, någon slänger båten i sjön och några tar kastspöet för prova fisket från dom solvarma klipporna.
Nu infinner sej den här sköna känslan som jag inte kan sätta ord på.
Jag har aldrig provat meditera, aldrig provat på yoga, inte förstått uttryck som att ladda batterierna eller rensa hjärnan för det har då aldrig funkat för mej. (Har det aldrig kommit kommentarer förr, så gör det det garanterat nu, men jag tänker förekomma: Hur kan något som redan är tomt tömmas?)
Skit samma, jag är nog ingen djupsinning människa som har någon större kontakt med mitt inre, ibland lever vi nog helt olika liv, jag, själen och kroppen. I alla fall förstår jag inte sånt där snack. I min värld vill jag ha konkreta bilder och resultat, sånt fattar jag.
Jag är med och sjunger i en kör och där pratas det mycket om känsla, stämningar, om att hitta rätt i sina stämmor gentemot varandra. Dom flesta andra nickar instämmande och verkar förstå. Å jag hör ju vad dom säger men jag förstår det inte.
-Det där blev inte riktigt rätt, vi provar en gång till.
-Ok.
-Bra, skitbra, nu blev det ju rätt!
Å då kommer det tragiska, jag märker ju ingen skillnad, vad gjorde jag annolunda den här gången så det blev rätt?
Dom ska snart få semester från en tondöv och omusikalisk fiskeintresserad körmedlem.

Nu har jag tappat tråden!
Det var det här med känslor, just det!
Eftersom jag inte provat yoga eller något likanade kan jag ju inte jämföra med något sånt men känslan som infinner sej när man står vid en strand med fiskespöet i hand den är skön.
Även när vi sitter alldeles tysta (vi kan faktiskt vara det, tysta alltså) vid en näverdoftande eld sprider det sej en väldigt angenäm känsla som jag gillar skarpt. Jag kan inte säga att jag blir piggare eller får mindre ont men fy sjutton vad bra jag mår!
Å dagar när kroppen gör allt för att jävlas med resten av mej då behöver jag bara tänka på vad som finns där ute, grevar, patroner, tajgabrudar, storfiskare, rödingar, lingon, tranbär, nävereldar, skidor och skotrar å då har den ingen chans att vinna.

Tillbaka till det viktiga, fisket!
Det är länge sen jag längtat efter att få stå med fötterna i vattnet för att få svalka samtidigt som jag fiskar, men nu gör jag det.
Fisken är inte direkt huggvillig men ibland kommer det någon som vill lukta på draget, å då får vi åtminstone se dom.
Idag får vi äta kött, grillat kött som smakar härligt.
Men oron börjar synas i ögonen på en del av medlemmarna i gruppen, ingen fisk än, tänk om vi får svälta ihjäl!
Å ingen MOBILTÄCKNING!
Nu är det inte bara solen som gör att några börjar svettas, nu snackar vi kallsvett!
Vissa, eller rättare sagt en av oss ser ganska lugn ut trots allt, för det är inte helt fel med grillad korv heller!
Men så träder elitfiskelaget fram och säger, lugn, bara lugn, det här fixar vi!
Vi andra kan då pusta ut och skräcken för svältdöden bleknar sakta bort.
Kvällen kommer och medan större delen av gänget går och sover tar två tajgabrudar en promenad uppför den vackra jokken för att inventera alla stubbar, fåglar, stigar och potetiella lägerplatser. Dock inte till oss för vi bor så bra som man bara kan.
Tillbaka i stugan mullrar det i varje rum, inte av åska, björn eller motorisborr utan av...
Sov gott, ses i morgon.

Tills dess:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Ny dag, nya funderingar

2008-08-20T17:55:00.000+02:00

Så kom då äntligen morgonen.
Efter att ha gått å lagt mej och frusit som en hjulbent rugguggla vaknade jag nu varm och go som en nygräddad småfralla. Nu blev det poesi! Läs den raden en gång till och njut, eller förresten skit i det!
Direkt ögonen öppnades började telefonen vibrera, just det, det var telefonen som gjorde så.
SMSen började ramla in. Nu började ett sms-ande utan dess like till och från olika telefoner, ännu ett varv till och från olika telefoner med frågor som:
-Vilken tid skulle vi fara?
-Vars ska vi fara?
-Ja men å fiska.
-Var det idag?
-Men skärp dej nu!
Å skärpt det ska jag säga att det är jag! För i den här sovsäcken ligger en riktig skarping, eller det kunde ha gjort det om det var någon annan som köpt just den här säcken och legat precis här just nu.
-Kan det ha varit åtta?
-Nej då har vi i så fall sumpat allt.
-Cirka nio då, kanske?
Efter att ha gjort en statistisk sammanställning på alla förslag som ramlade in kom vi fram till slutsatsen att det borde vara klockan tio.
Vi kunde ju inte fråga reseledarparet för då kanske det skulle råka bli någon som inte skulle få plats på resan, på grund av ouppmärksamhet vid informationen kvällen före, och jag ville ju så gärna följa med.

Frukosten smakade utsökt på denna vackra plats vid foten av fjället. Så vackert att det gör ont i hjärtat.
Solen som glimrar både i sjöns vatten och i poolen, stenfalken som snabbt gled förbi mellan björkstammarna och så hela gänget med värdparet sittandes runt eldstaden.
Just då fanns det ingen annanstans jag hellre hade velat vara.
Efter att ha packat allt vi trodde vi behövde för tre dagar begav vi oss ner till stranden där kryssaren väntades lägga till ganska snart. Så kommer den då majestätiskt glidande mot oss och ett sus går genom församlingen, på grund av att en av alla kylbagar råkar öppna sej och innehållet slungar sej villigt ut på stenarna.
Kaptenen angör bryggan eller stenpiren på ett exemplariskt sätt, å andra sidan har jag nästan aldrig sett någon angöra varken bryggor eller pirar så jag vet inte riktigt vad jag pratar om. Men tjusigt är det.
Väl ombord sätter eller lägger vi oss skönt tillrätta. Vissa minglar lite bland passagerarna och snart serverades kaffet.
Efter denna sköna båtresa kommer vi så fram till platsen med stort F. Fiskeparadiset!
Här finns allt vi kan behöva och mer därtill, vi kommer nog att klara livhanken även om det känns lite läskigt när båten med besättning lämnar oss ensamma på stranden.
Å nu kommer vi till det mest krävande med hela resan, vem ska klara sej och vem kommer att flippa ur på grund av: DET FINNS INGEN MOBILTÄCKNING HÄR!
Spännande, vi skulle ha kunnat starta en vadslagning här men det kom jag på först nu och det är ju lite sent påtänkt eftersom jag tror vi alla kommer ihåg resultatet.
Nåväl vi installerar oss i den fina stugan och gör upp eld på grillplatsen för nu ska vi ju leva på fisk i flera dagar. Grillad, rökt, kokt, halstrad, gravad och smörstekt. Inte alla förstås för det finns en katt bland hermelinerna i detta gäng, en som inte gillar fisk!
Men han får vara med oss i alla fall även om han får sitta lite på sidan om och helst bara vara tyst. Såna är vi, omtänksamma och vänliga.
Solen skiner på oss så pass mycket att vi sakta men säkert måste börja klä av oss, dock inte alla för en del klarade värmen fullt påklädd med kepsen på svaj.
Å nu ska vi äntligen få fiska!
På grund av tidsbrist måste det bli ett smärre uppehåll i berättandet nu och jag får återkomma med vidare detaljer lite senare.
Verkar som om det här blir en väldigt lång berättelse, får nog lov att komprimera fortsättningen.
Fiskechefen visste nog inte vad han gjorde när han satte mej som bloggare, snart är nog bloggtillståndet indraget.

Men om jag får, hörs vi snart igen.

Tills dess:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Paradisfiske

2008-08-20T13:19:00.000+02:00

Nu ska gänget ut på fiske, långt, låååååångt bort, för allra första gången. Tänk att hela gänget är samlat med grevar och patroner, tajgabrudar och storfiskare. Det kan ju inte bli annat än en hejdundrande fiskeresa.

Det hela började i Vuollerim. Med hjälp av ett skohorn började vi fylla en vit bil med allehanda grejor som kan behövas på en utflykt som denna...
-Mattpiska?
-Nä, den får du lämna hemma!
-Locktång?
-!
-Visst ja det finns ju ingen ström där.
-Men läppglansen, DEN lämnar jag inte hemma.
-Suck, ta med den då!
Lite försenade kommer vi oss iväg mot tätorten tillika kyrkostaden där vi ska proviantera.
Vars sjutton ska maten rymmas?
Väl framme träffar vi två av fiskegängets medlemmar som tålmodigt väntade utanför butiken.
-Har ni väntat länge?
-Nä, men personalen var just ut och frågade om dom skulle komma med lite förfriskningar.
-!
Sen började det mest jobbiga med en sån här resa, handlandet.
-Vad vill du ha med?
-Spelar ingen roll, bestäm du.
Just det svaret är det värsta man kan tänka sej vid ett sånt här tillfälle.
Det visar sej i alla fall att korgen fylldes proppfull i största samförstånd.
Våra två vänner som bara skulle komplettera lite eftersom dom redan hade handlat i södra Sverige fick återigen tålmodigt vänta på oss.

Så kom vi oss iväg. Men då kom vi på att vi är ju lite hungriga. Vi stannar på första bästa matställe efter vägen!
Sagt och gjort.
Det var ett bra val för jag har sällan ätit så god kyckling som den på Laponiagrillen.
Sen fick somliga för sej att vi skulle åka förfärligt länge för nu skulle det helt plötsligt sovas!
Vem fick då köra?
Men det gick bra och efter att ha stannat och druckit kaffe med biskvier till, kom vi så fram till det ställe där bilen skulle lämnas.
Vädret var toppen, strålande sol, nästan vindstilla och varmt i luften.
Båtskjutsen stod och väntade vid stranden och den garvade båtsmannen som skulle skjutsa oss svimmade inte när han såg all packning vi hade med oss.
Kylbagar, ryggsäckar, väskor, påsar och kassar. Är vi verkligen bara fyra stycken? Måste ha gömt sej någon i handskfacket, jag får se efter.
Nej inte en kotte fanns där, en par tre spindlar hittade jag men dom ville inte följa med, dom skulle på fjällvandring i närheten.
Efter en ljuvlig båtfärd där ingen kräktes eller föll över bord, (egentligen lite synd, hade ju kryddat historien lite om så varit fallet) kom vi fram till andra sidan sjön där våra två sista medlemmar stod och väntade.
Då var vi alltså samlade, trots krokiga vägar, långa kassaköer och veliga provianterare var vi nu tillsammans.
Själva fiskeresan skulle inte bli av förrän nästa dag så nu såg vi till att samla krafterna med god mat och en lång natts sömn. Eller lång och lång, men en stund sov vi i alla fall.
-Kom ihåg att båten är här för att hämta oss klockan tio!
-På kvällen?
-På morgonen, ärthjärna!
-Jaha på morgonen, sa jag och virade snuttefilten runt huvudet.
Fortsättning följer...

Tills dess:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Hjortronfileér och abborrsylt

2008-08-13T12:03:00.000+02:00

-Ska vi fara och se om vi hittar några hjortron i morgon?
Annmari behöver inte tjata särskilt länge, eller egentligen behövde hon inte ens tjata utan bara fråga en enda gång förrän jag svarar, att givetvis ska vi det.
Sålunda börjar jag tisdagen med att dra omkring med hunden i lite lätt duggregn runt 97an.
Ystert hoppar eller rättare sagt släpar sej en blöt svart-vit hund framåt längst bak i snöret.
Det är så skönt att vara ute och gå!
Väl hemma med lervattenstänk runt hela huset (tror hunden hämnades promenaden med att se till att sprida smutsigt vatten överallt!) gjorde jag i ordning en liten matsäck, hjortronplockarattiraljer och förstås fiskegrejorna.
Mitt nya fina spö som jag fick av lilla flickungen har gått sönder, spötoppen gick av!
Tragiskt!
Fast det går att använda det ändå som tur är.

Sen kommer Annmari och hämtar mej. Lyxigt med privatchaufför tänker ni kanske?
Men nu förhåller det sej så att lilla flickungens bil har gått sönder och då är det plötsligt jag som är utan bil!
Konstig ekvation!
Å sanningen att säga känns det lyxigt att bli hämtad så där!
Ut till Porsi och få sej lite kaffe och väcka Lilla Gubben, som i och för sej kanske inte sov men det hade känts rätt skönt om så varit fallet.
I alla fall tyckte han att det var så mysigt att höra flickorna småprata och fnittra ute i köket att han var tvungen att komma och göra oss sällskap.

Sen bar det av upp till Lund eftersom vi visste att skoaffären var öppen.
När allt var ordnat skuttade vi glatt uppför berget med fullastade ryggsäckar.
Hur ska hjortronen rymmas?
Länge sen jag gick den här vägen sommartid, det måste ju ha varit midsommaren 2007.
Mysigt är det i alla fall och snart skymtar vi Norrimyran.
Om hjortrontillgången tänker jag inte berätta för då ska alla dit å plocka och eftersom jag säger på det viset tror alla att det finns jättemycket hjortron där!
Det är i och för sej bra för stigarna behöver minsann trampas och spindelnäten tas ner.
Så vi kan säga: Det finns jättemycket hjortron där! (Fniss)
Gud vad nyfikna ni är, eller?
Om ni kommer och mutar mej med en stor påse färdigrensade hjortron kan jag berätta sanningen. Kanske!

Nu till det viktigaste, fisket.
När mackorna, kaffet och dom goda bullarna var slut började vi hänsynslöst att kasta spinnare och drag runt huvudet på alla Norrimyrfiskar.
-Jag har en! På första kastet! Åhåhåhåhåhå...
Gissa om jag blev nyfiken, skulle hon få en grann röding eller en regnbåge?
-Bara en abborre, säger Annmari.
-BARA en ABBORRE!!!
Jag som älskar abborrar, den godaste fisken som överhuvudtaget finns!
-Jippi, ropar jag, visst vill inte du ha den själv? Det var ju kanske en ledande fråga, men jag var ju tvungen att försäkra mej om att jag skulle få bli ensam lycklig ägare av den taggiga läckerheten.
-Nä, ta den du.
-Tack!
I samma veva ringde telefonen och det var den lilla flickungen som med min lilla gråa bil dragit iväg långt söderut och som nu ville veta vad jag gjorde.
-Fiskar! Du kan ju inte ringa NU! Precis innan jag kastat första kastet! Annmari har ju fått en fin abborre!
-Ok, säger flickungen, jag vill ha abborrfiléer när jag kommer hem, så sätt igång å kasta!
-Tack!
Jag minns inte om vi hann säga hej då innan spinnaren tog ytan på Norrimyrträskets mörka vatten.
Efter några kast kunde även jag utbrista i åhåhåhåhåh...
En till grann abborrre, härligt!
-Har inte vi klafsat nog i blötmyrar, ska vi plåga benen ännu mer för fiskets skull?
Vilken fråga! Klart vi måste fiska lite till.
-Kolla, vad var det det, vilket plask, måste vara en storing!
Kasta, kasta...
-Nu! Den är å luktar på draget! Hugg nu då! Nä.
Jaja, det var en grann en och ibland, fast bara ibland räcker det ju med att få se storfisken.

Trötta i benen beslöt vi oss för att avsluta fisket eftersom klockan helt plötsligt hade gått dubbelt så fort när vi fiskade mot när vi letade hjortron. Konstigt.
Fisken stuvades ner i ryggsäcken, MIN ryggsäck, för Annmari donerade sin fångst till lilla flickungen som hade beställt filéerna.
Nöjda lufsade vi nerför berget och till Lilla Gubben som ängsligt satt bakom köksgardinen och spanade efter oss i oro för att vi skulle ha villat bort oss i dom djupa skogarna.
Nu var jag nog lite ovarsam med sanningen!
Väl hemma såg jag till att få i ordning hjortronfiléerna och abborrsylten.
Ännu en härlig dag i fiskens tecken.

Håll dragen blöta!

Gunilla

Den utlovade fortsättningen

2008-07-25T12:56:00.000+02:00

Ska försöka rannsaka minnet från den adliga fisketuren med Greven.
Måste slita bort plåstret från pekfingret först, det var sjutton vad svårt det var att skriva med det på.
Plåstret beror inte på grevfisket utan på att jag skulle öppna en färgburk med ett stämjärn (ja, jag vet vad ni undrar, varför använde hon ett stämjärn? Vet jag inte själv, men det råkade väl ligga där precis när jag var i nöd efter ett verktyg) och stämjärnet slant och borrade sej in i mitt finger.
Nu är det borta.
Inte fingret, utan plåstret.

Jag tror jag slutade förra avsnittet efter den delikata maten.
Efter det fortsatte Linn och Annmari sitt trollingfiske från båten och jag tog en prommenad runt sjön. För jag hade hört talas om en annan sjö precis i väständan (visst låter det kunningt) av sjön, kan i och för sej varit i något annat väderstreck beroende på var man befinner sej.
Båten angjorde myrkanten och vi begav oss alla tre iväg genom den vilda skogen. Efter tre kilometer, ja eller hundrafemtio meter, såg vi sjön!
Lika vacker som dom andra grevsjöarna.
På grund av spöbrist fick lilla flickungen fiska medan jag satte mej att vila på en mossig stubbe.
Alldeles vid sidan av denna stubbe ligger en gammal murken torrfura och denna fura har varit ordentligt ansatt av skadedjur, stora skadedjur!
Tror nämligen att nalle har varit och letat godsaker där.
Nåväl ingen fisk och vi travar tillbaka, fiskelaget intar båten och jag fortsätter promenaden runt sjön. Å jag kan konstatera att nalle varit ganska aktiv även här, stubbar och murkna träd har kastats omkring i en salig röra. Kanske han till och med varit lite vrång?
Mer fiske och sen var vi hungriga igen! Nu bjöds det på ljuvligt god fisk, dock inte blåblodig då detta stora vattedjur fångats i en annan sjö. Ej ägd av Greven.
Kan ha tappat någon detalj av utflykten eftersom tidens gång har rensat lite i hjänans hårddisk.

Nöjda och belåtna beger vi oss hemåt, först till grevens residens, åkandes i fiskechefens bil för att hämta lilla flickungens bil och sedan hem för en skön vila framför tvn.
Trodde jag, ungen var ju inte trött, hon ville spela kort!
Kallas inte det illa förfarande av förälder? Föräldern som så gärna vill slappna av till tevens brus under en skön yllefilt.
Nåja jag klådde henne i fyra raka matcher!
Det kan hända att jag nu mindes lite fel på grund av tidens gång, men jag är nästan säker...

Håll dragen blöta!

Gunilla

Ett tecken!

2008-07-22T16:57:00.000+02:00

-Gör dej klar, om fem minuter kommer en bil och hämtar dej!
-Vars ska vi, vad ska jag ha på mej? En sexig kortkort kjol och pumps (har jag inte)? En romantisk volangklänning med snörsandaler (har jag inte)? En strikt dräkt med nätta kängor (har jag inte)?
-Ja men skogskläderna så klart!
-Jaha, såna har jag!
Efter att ha väntat en kvart på dom där fem minuterna kom en bil med rätt färg för att hämta mej.
-Ska du ha med så där mycket grejor? Vi ska ju bara iväg på en snabbtur!
-Ja, fiskegrejor och regnkläder och regnstövlar kan man väl inte fara utan när man ska upp i sjöarna!
-Då måste ju jag hem och hämta mina grejor, behöver man stövlar?
-?!! (Suck, vi ska ju fiska, fiskar är oftast i vattnet, och vid vattnet där fiskarna är kan det vara blött.)
- Jag äger inga stövlar, jag tar kängor.
Äntligen kommer vi iväg mot nya utmaningar i fiskens tecken.
-Den här vägen har jag aldrig åkt -... - på sommaren, är det så här det ser ut! Nu känner jag igen mej, här har jag ju varit.
-Kolla här är Nietsakträsket! Här brukar vi se ormar.
Efter att ha varit till Långträskkojan för att se till att det inte ryker in från kaminen beger vi oss till jaktkojan för lite kaffe och Annmaris nybakade bullar, tänk så gott med bullar!

Det blir inte fiske än på ett tag för nu ska vi till Kalsok för att kolla att foderautomaten fungerar och att fiskarna växer sej feta och granna inför pimpeltävlingen till våren.
Fiskechefen beordrar fullständig tystnad när vi går ner mot sjön för fiskarna i detta vatten är lite tillbakadragna och rädda för främmande bespisningspersonal. Det går jättebra, åtminstone en kort stund, sen kan vi ha glömt vad han sa och började kanske samtala lite försiktigt som vi ibland gör.
Väl i båten greppar vår vän chauffören årorna och börjar ro så att det stilla vattnet klyvs i ett rasande tempo.
DÅ får jag se tecknet!
Då får jag se att fiskar inte alltid bara är i vattnet eller ens riktigt nära vattnet!
Då får jag se att fiskar kan klättra i träd!
För där vid stranden ser jag klart och tydligt hur en liten livad laxöringsunge helt hämningslöst kastar sej ner från ett träd. Ja, eller träd och träd, det var en torrfura vid strandkanten. Eller torrfura vet jag inte men en torr pinne var det. Å från den hoppar den alltså.
Nu var det ju oturligtvis bara jag som såg det men det kan väl ändå inte vara någon som tvivlar på min trovärdighet?!!
Nåväl, automaten fungerade till belåtenhet både för fiskar och fiskechef så vi kan lugnt återvända till stranden i samma rasande fart.

Så blir det då dags för fiske!
Här kan vi komma med ett litet tips från en mindre känd och mindre vild marksmänniska: Kolla att spötoppen passar till resten av spöet, INNAN ni far hemifrån!
Medan chauffören och fiskechefen drar iväg till tätorten för att söka finna de delar till spöet som fattades började jag och Annmari att tömma Kojsjön.
Idag har jag ju mitt nya spö, spöet som jag fick i present av min lilla flickunge. Det som hon med hjälp av min stora pojkunge köpt i kyrkostaden Jokkmokk. Spännande, kommer spötoppen att vina i luften och skicka ut spinnaren låååååååångt ut på sjöns stilla yta?
Jodå, ganska långt i alla fall, allt beror tydligen inte på utrustningen, föraren har visst också ett visst ansvar över hur saker ska fungera.
Inget napp och nu kommer herrarna tillbaka med ett komplett spö denna gång!
Å vad händer då? Han får fisk! Hur gick det till?
Till råga på allt blev vi flickor lite hungriga, eftersom vi varit ute längre än beräknat.
Då, som en hägring, kommer allas vår Roffe, sladdandes med sin Mersa runt husknuten på Byhåla och med bilen full av mat!
Han rent av räddade våra liv när han matade oss med hamburgare och korv!
Några fler fiskar blev det inte.

Väl hemma somnade jag nästan genast, mätt i magen och full av beundran över vilka vänner vi har.
På natten vaknade jag av att jag hade så konstigt ont i ryggen mellan skulderbladen, men lyckades till slut somna om.
När jag morgonen efter skulle klä på mej förstod jag genast vad tecknet med den klättrande fisken betydde: det hade börjat växa ut en ryggfena mellan skulderbladen!

Håll dragen blöta!

Gunilla

Semester

2008-07-17T19:04:00.001+02:00

Sen fyra minuter tillbaka har jag nu semester!
Hur ska det gå?
Ingen klocka som talar om vad jag ska göra, ingen bibbla som ropar efter mej och framför allt inga kafferaster!

Huvva!

Men nu kanske det finns tid till mer fiske och kanske också till att skriva klart om äventyret i grevens sjöar.

Men först ska grässtråna tuggas av, plywooden målas, golvet skottas av men framför allt, nu ska trekrokarna vässas!

Håll dragen blöta!

Gunilla

Adligt fiske

2008-07-14T15:09:00.000+02:00

Stärkt av tidigare framgång drar vi nu iväg mot nya vilda fiskemål.
Idag ska vi få fiska i adliga vatten, Greven har nämligen bjudit in oss att fiska i några(!) av grevskapets sjöar.
Vilken ynnest!
Men nu infinner sej ett problem. Å problem är till för att lösas eller hur?
Jag har ingen bil, den har stora pojk-ungen lånat till Luleå!
Min fina bil som har varit på skönhetssalong!
Vissa nedlåter sej till att tvätta å rubba å polera å skrubba å polisha å fernissa å vaxa bilen men det gör inte jag.
Jag lämnar in den på salong och låter byta ut plåten undan för undan. Å nu har hon varit på två behandlingar och är så fin så.
Det är bara två dörrar kvar att piffa till, men det väntar jag med till nästa vår.
Kan ha blivit ett nytt mode då!

Hur som helst, nu är det ju tur att den lilla flick-ungen är hemma och har en skinande svart bil som står till förfogande.
Dock måste chaufför följa med, så hon får den äran att tillbringa en kväll med Slunkagruppen.
Denna bil kan emellertid inte köras på gropiga, knöliga vägar, så i bästa James Bond-stil byter vi fordon i flygande fläng när vi kommit till grevens residens.
Nu får vi åka med självaste fiskechefen!

Väl framme tror vår chaufför att hans fordon är gjord för att köra på skogsstigar, varvid vi flickor skyndsamt hoppar ur och går sista biten.

Vilket paradis, två sjöar alldeles intill varandra med en liten kanal emellan där det simmar små duniga sjöfågelungar. Byggnaderna hade vi däremot inte tillgång till eftersom grevens far inte betrott Greven med en nyckel, men vad gör väl det när vädret visar sej från sin bästa sida.

Genast flyger spinnare och drag ut på sjöns blanka yta och grevens mellanbarn börjar omedelbart dra fisk.
Själv "råkar" jag fastna på botten, d.v.s. ett klassiskt bottennapp, men det är ingen fara
för det finns så klart en båt på denna eminenta plats.
I och med att båten kom fram kan vi nu ro drag. Linn får sitta vid årorna och själv släpar jag dragen efter oss. Inget hände förutom att spindelarmarna blev trötta så jag fick ta över årorna. Ett farligt trixande för att byta plats i båten men det lyckades. Nu ror jag och hon släpar och vad sker? HON får en fisk å hon får två fiskar!!!
Då kommer sviterna efter storfisket i Dövattnet, spöet går av! Bara längst ut i toppen så det är ingen fara för fisket men vi måste i land och fixa till det hela i alla fall. Väl i land har det kokats kaffe som smakar härligt.
Nu är det Annmari och Linn som får stå för fisket, å som dom gör det, fisk på fisk dras upp och alla adligt blåblodiga.

Nu beordrar fiskechefen STOPP i fisket, vi ska äta!
Vi blandar friskt av alla kök, falukorv från det Vuollerimska köket, suovas från det samiska köket och naturligtvis filé från grevköket.
Å så gott!

Fortsättning på detta äventyr följer så småningom, men först ett litet väl menat tips från en känd vildmarksmänniska: Ska ni fiska med kastspö, kolla att veven sitter på rullen innan ni kastar ut!

Håll dragen blöta!

Gunilla

Hämnden är ljuv

2008-07-14T10:50:00.000+02:00

Fredag eftermiddag och kastspöet börjar kasta sej av och an på bron.
Dags att ge sej av för att ta en gruvlig hämnd på storrödingen i Dövattnet.

Efter att ha haft materialvård i fiskeväskan, eller jag var inte I fiskeväskan och hade materialvård utan slet ut allt därifrån för att göra en välbehövlig sortering och ett grundligt underhåll, höll jag på att glömma allt hemma!
Nåväl, gamla drag med rostiga och trasiga krokar kastades, linor som trasslade in sej i allt som gick att trassla in sej i åkte samma väg.
Å kniven som Annmari lite fint antydde var en aning rostig, den fick sej en omgång.
Så nu syns det ett knivblad mellan rostblommorna och även om jag inte är en fena(!) på att vässa knivar är den ett helt under av fiskrensarkniv just nu.
På tal om utrustning, har jag ett väl menat tips från en kunning och rutinerad vildmarksmänninska: kontrollera stövlarna hemma, det är synnerligen obehagligt och opraktiskt att vandra fram längs sjöstränderna med två! vänsterstövlar!!!

Med allt på plats i bilen, även en dunk myggmedel, bär det av upp mot idyllernas idyll - Porsisjöarna.
Strax innan parkeringen till Dövattnet passerar jag två fiskare med en stor hund. Aj då, tänk om dom hinner före mej med att hämnas på storingen.
Nåväl, till slut är hela Slunkagänget på väg till sjön.
Väl framme ser vi att det ryker i eldstaden vid bakvalen och det är ju perfekt för då kan vi få oss kaffe på direkten för att stärka oss inför stundande fiskekrig.
Men, när vi närmar oss förstår vi att det måste finnas stor fisk här för dom har en STOR vakthund utplacerad vid sjöstranden.
STOR, svart och väldig.
Fast nu råkar det ju vara en hund med stort hjärta och ett väldigt vänligt sinne som vi har träffat förut så vi blev inte rädda. Men visst lät det ganska spännande ett tag, eller i alla fall lite upphetsande?
Så nästa uppdrag blev att klia och fjolla lite. Med HUNDEN alltså.

Å nu fiske!
Kasta, kasta, kasta....
Inget napp...
-Kolla flötet sjönk, ropar fiskechefen. -Vilket skitflöte, nu måste jag ju köpa ett nytt!
Kasta, kasta, kasta...
Inget napp...
-Nu provar vi andra stranden, säjer Annmari.
Sagt och gjort, vi travar iväg, slåss lite med myggen som inte var så hemskt farliga just den här kvällen.
- Jag stannar här och provar, säger jag.
Kasta, kasta, kasta... och var det inte en skugga där, i det klara fina vattnet?
Jo, se på sjutton, å vilken baddare, jag blev alldeles stum!
Närmare och närmare kom den, luktade och puffade i draget.
Ännu närmare kom den och nu slickade den lite på kroken.
Å precis när jag ska ropa Annmari-i, då hugger den, en meter från stranden!
Vilken tokig fisk!
Nu gäller det, hur ska jag få upp den, jag har ju ingen håv!
Jag riktigt känner hur den börjar gnaga av linan å då rann adrenalinet till, jag slängde upp fisken på land med en duns som måste ha visat 3,2 på Richterskalan.
En regnbåge, stor och grann, hurra, hurra! Även om det inte var storrödingen jag fick så känns det hemskt bra.
Hann förresten inte med det obligatoriska fångslätet - åhåhåhåhå - allt gick så fort.
Nu gäller det bara att rädda den längre upp på land för den ligger farligt nära vattnet, så jag kastar mej över den och lyckas efter en stunds brottning säkra den långt upp på backen.

Nöjd med hämnden vandrar jag tillbaka till bilen eftersom jag inte kan stanna i Slunkagängets trygga famn denna sena kvällstimme.

Till nästa gång:
Håll dragen blöta!

Gunilla

Årstidsmiss

2008-07-10T16:54:00.000+02:00

Just nu i detta brinnande ögonblick känns det inte som sommar. Det känns som om hösten har tagit ett vikariat för sommaren. Sommaren som tydligen inte har tid att vara hos oss annat än en dag varannan vecka eller så.
Så på fiskefronten är det väl bara att börja inrikta sej på att fiska surströmming.
Herregud va gott!
Då gör det inget att sommaren har gett sjutton i att välsigna oss med sin närvaro, för tänk vad härligt med mandelpotatis, lök, tunnbröd, creme fraiche å några doftande, glänsande och möra strömmingar!

Men nu är det ju egentligen inte dags ännu även om det känns så precis idag.
Istället kan man fundera om det skulle gå att ställa sej på gräsmattan och prova sina nya drag där?
För nu är det nog inte långt bort att det börjar vaka mellan grässtråna.
Om inte annat så klättrar då daggmasken garanterat med glädje upp på Vibraxen om den fick chansen.
Dom stackars slemmiga och illaluktande varelserna är ju så dåliga på att simma.
Å andra sidan kanske det inte är så konstigt, för det kan ju inte vara lätt när man inte vet vad som är bak och fram på sej själv.
Tänk själv när ena änden vill söderut och den andra västerut, hur löser man det?
Jo man kravlar sej upp på asfalten och försöker få lift med första bästa trast.
Vilket inte alltid slutar så väl. I alla fall inte för masken.

Nej nu får det vara nog svamlat, det var ju fiske det skulle handla om och något sådant har inte varit aktuellt nu på några dagar.
Men jag tar snart nya friska tag och hämnas på storrödingen i Dövattnet.

Håll dragen blöta!

Gunilla

Regnbågsfest

2008-07-07T10:09:00.000+02:00

Nu är det måndag igen, en ny härlig arbetsvecka i strålande solsken. Lagomt pustigt så att alla våra vänner myggen har svårt att klösa sej fast och gnaga i vårat solbleka skinn.

Kulturkraft är förbi utan att det uppstått några större problem.
Kåtorna är nermonterade under uppsikt av de fiskar som inte blivit uppdragna från Kyrktjärn vid deras fisketävling. Rejäla plask syntes å genast vaknade fikselusten igen.

På lördagkväll efter att ha varit och sett flickor och pojkar eller kanske lite gubbar spela fotboll bar det iväg på en behövlig fisketur till Pello tvåan. Annmari var på plats när jag kom och hade haft både napp och sett en och annan baddare men inte fått upp någon.
Nu skulle jag prova min nya rulle, den med en härligt gulgrönskimrande lina.
Länge sen jag fiskade med en haspelrulle, så det kan gå precis hur som helst, det här blir spännande.
Efter några trevande kast invid bakvalen började jag gå runt sjön för att få en riktig baddare på kroken.
Nu blev det ju inte riktigt så för just som jag snubblat över några hjortronblommor hörde jag -åhåhåhåhåhå.
Det är det allmänt kända lätet när man har fisk på kroken. Eftersom jag märkte att det inte var jag som lät förstod jag genast att Annmari hade något spännade på gång.
-Håven ropade hon, håven skynda dej hit med håven!
Typiskt när jag precis hade kastat ut, nu gällde det att veva snabbt som attan, för nu var det storfisk på gång.
Men innan jag hade fått kroken halvvägs till land hade hon fixat allt själv och där i mossan låg en STOR grann regnbåge, fet som en julgris och vackert skimrande i regnbågens alla färger.
Härligt!

Vi fortsatte fiska efter att ha firat fångsten med kaffe och tårta.
Efter ett tag hörde vi att det var folk i antågande och med myggen inandes runt huvudet kom Greven med sina grevbarn för att dryga ut kosthållningen med fisk från Pellosjöarna.
För barnen nöjde sej inte med att bara fiska i tvåan, dom skulle tömma ettan också.
Ingen mer fisk landades av oss flickor och vi begav oss hemåt, nöjda och belåtna båda två.
Annmari för att hon fick en sån grann fisk och jag för att jag blev bjuden att avnjuta den dagen efter.

Väl hemma i tätorten Vuollerim hade dansen startat på Bjärkaudden med jättebra musik och det började spritta lite i benen.
Men efter att ha kommit in i värmen och hamnat under filten i soffan försvann all lust att svänga dom lurviga apostlahästarna.

Nu är det bara att ladda för nästa fisketur där jag ska prova mina nya drag som jag har fått.

Håll dragen blöta!

Gunilla

Ny titel

2008-07-01T10:53:00.000+02:00

Ja se på sjutton, har jag inte fått mej en ny titel! Många titlar har jag haft under årens lopp, en del ganska trevliga, liknande: storfiskare, lilla vännen, pastakokare, duktig idiot och liknande. Sen så finns de ju de mindre angenäma; ärthjärna, virrhöna eller skräntärna....
Men nu!
Nu är jag fiskebloggare!
Har ni hört på maken, visst låter det ganska respektingivande?
Fiskebloggare!

Meningen är ju att jag ska skriva om fiske, ganska logiskt enligt titeln.
Men eftersom jag äntligen börjar veta lite hur jag funkar är jag rädd att det kommer att handla om mycket mer än fiske.

Fisket ligger lite lågt just nu för gräsmattor ska klippas när regnet gör sina korta uppehåll, blommorna ska uppfostras och uterummet ska fixas.
Det sistnämnda kan jag inte påstå att jag behöver engagera mej särskilt mycket i eftersom min pappa och till viss del Johan fixar det.
Jo, jag vet: bortskämd!
Nu pratar vi inte mer om det!

Förhoppningsvis ska väl någon sjö tömmas nu efter kulturkraftsveckan.
Vet inte vilken, har försökt i flera hittills men dom rackarna har fått mer av mej än jag av dom!
Monstrena i Dövattnet har snott både drag, tafsar och spinnare.
För klena grejor, fiskegrejor alltså!
Jag ska uppgradera mej så småningom, har faktiskt fått ärva en fin rulle av pojken min, Johan.
Den ska testas så snart tillfälle ges och då får storrödingen se upp för då blir jag farlig!

Nu är det nog bäst jag slutar för den här gången och börjar dra upp riktlinjerna för kommande fiske.

Håll dragen blöta!

Gunilla